tuneset

Henrik avslutade sitt kalenderluckeskrivande i mörka ordalag och under dystra förtecken. Dystopin är dock, än så länge, en historisk parentes. Just nu känns det faktiskt som att jag är i större behov av utopier. Men den utopiska drömmen har en dramaturgisk nackdel. Den gör sig så mycket sämre som berättelse. Med idéhistoriska glasögon ser man snabbt att utopin fyllt en enormt viktig funktion för att människor ska kunna överleva sin ofta oerhört betungande vardag under förtryckande regimer och härskare. Lubberland, Schlaraffenland och Thomas Mores Utopia har på olika sätt fungerat som lättnad eftersom de visat att det finns alternativ. Vissa av dessa tankevärldar har bara existerat som bilder av ett perfekt förflutet, som Edens lustgård och guldåldersdrömmen, medan andra blickat framåt och till och med funnits här på jorden som en existerande plats man kan hitta till. Det är sådana vi behöver mer av, sådana som gör det möjligt för oss att sträva efter något annat än ljus och fräsch inredning och som gör att vi alla ska bete oss som rovdjur på en marknad. Men också för att väga upp det överväldigande kulturella uttryck som Henrik skriver om. Och jag älskar verkligen musiken han skriver om, och sättet han skriver om det på. Men på ett personligt plan har jag under hösten, på grund av att jag vikarierat som NO-lärare, fått upp ögonen för vad jag måste förändra i mitt liv för att kunna göra skillnad, samtidigt som Deportees senaste album Islands & Shores varit mitt ständigt återkommande ljudspår. Mer om dem snart.

Den slovenske filosofen Slavoj Zizek höll ett fint tal när Occupy Wall Street spökade som mest för riskkapitalister, investmentbolag och intäktskonstnärer. Han berättade en historia från det kommunistiska Sovjetunionen. En man skickas till Sibirien för att arbeta. Han vet att hans brev kommer att granskas av makten. Så han säger till sina vänner att om han skriver med blått bläck är det som står i brevet sant. Om han skriver med rött är orden falska.

Let’s establish a code. If a letter you get from me is written in blue ink, it is true what I say. If it is written in red ink, it is false.” After a month, his friends get the first letter. Everything is in blue. It says, this letter: “Everything is wonderful here. Stores are full of good food. Movie theatres show good films from the west. Apartments are large and luxurious. The only thing you cannot buy is red ink.” This is how we live. We have all the freedoms we want. But what we are missing is red ink: the language to articulate our non-freedom. The way we are taught to speak about freedom— war on terror and so on—falsifies freedom. And this is what you are doing here. You are giving all of us red ink.

Utopin är omöjlig att uppnå, men som idé om att historien inte är slut och hur det bästa av samhällen kan konstitueras är den livsviktig. Det här året har jag känt ett större behov än någonsin av att ta del av sådana alternativ. Jag älskar dystopin för den kraft den besitter att dra konsekvenserna av vårt nuvarande sätt att leva till sin oundvikliga spets, och behovet tycks outtömligt. Satiren i den sevärda fem-minuter-in-i-framtiden-serien Black Mirror som ett av de senaste exemplen. Det har varit ett mörkt år på många sätt. Men samtidigt behöver man väga upp mörkret med ljus. Jag vill därför gärna avsluta den här kalendern i mer positiv anda.

Deportees musik står i bjärt kontrast till den rådande politik som ser organisation före människor och som tillåter riskkapitalister att tjäna miljoner på skattepengar. Vi lever i en värld där människor främst är konsumenter. Det är också i sådana tider som det kulturella uttrycket brukar leverera den allra mest relevanta musiken. Det är i en sådan tid som Deportees tar heder och ära av rovgiriga mörkerkrafter genom sin fria och totalt inkännande musik.

Min bild av Deportees nya skiva cementerades när jag i våras fick höra två låtar hemma hos pianisten Mattias Lidström. Det var Islands & Shores och Future Shocks. Den första handlar just om behovet av alternativ, den andra om den största glädjen av dem alla då ett barn kommer till världen. De har följt med mig sedan dess.

Deportees från Hanna Fahls DN-intervju:

– Det handlar om individualism som återvändsgränd, om kravet på självförverkligande, om vad marknadsekonomin gör med människor. Om bristen på något gemensamt, något större än en själv att tro på, kollektivism. Jag tycker definitivt att det är en politisk och relevant frågeställning som är väldigt angelägen 2011. Det vi vill är att få folk att tänka bortom det givna. I världen i dag matas man med föreställningen att man antingen är fanatiker ­eller naiv om man säger att världen skulle kunna se annorlunda ut.

Jag kan tycka att det finns en viss eskapism i båda skivtitlarna.

– Ja, båda har drömmen om ­något annat. Och den drömmen är väldigt central för oss. Det låter ganska banalt, och är en enkel sak att säga som kan betyda allt eller inget, men jag tycker att den rymmer otroligt mycket substans. Folk har nästan förlorat förmågan att tänka sig något annat än hur världen ser ut i dag. Det är väldigt historielöst och sorgligt.

Jag använde ordet eskapism, men det kan nästan vara nedvärderande, en omöjlig fantasi. Ni pratar mer om den möjliga förändringen?

– Ja, och det är en väldigt relevant distinktion. Det finns en typ av eskapism som innebär att man tar på sig batiktröja och ett par röda brillor och tar lite LSD, och om folk mår bra av det har jag väl inga invändningar. Men det här handlar om att våga drömma att något annat är möjligt, till skillnad från en flykt, säger Peder Stenberg.

Det vi behöver är inte Timothy Learys LSD-utopi. Vi behöver den positiva anda som Deportees ger oss. Jag behöver den.

Deportees spelning på Berns för några veckor sedan var bland det bästa jag sett. Och jag har sett så jävla många spelningar som varit grymma. Nä, men grejen är att jag är ett fan och inte en musikkritiker när det gäller Deportees. Jag kom på mig själv med att tycka att varje recension av Berns-spelningen var kass. Det kändes som om ingen av dem förstod. Recensenterna gick dit och gjorde ett rutinjobb. Deportees förtjänar mer än så. De förtjänade recensenter som gått ned sig lika djupt i Islands & Shores som jag gjort.

Spelningen var så oerhört kraftfull. Och så fyllda av energi har bandet aldrig varit i närheten av tidigare. Då spelar det ingen roll att de själva kanske tycker att några av låtarna är de absolut mörkaste de skrivit. Medicate It Right har jag haft vissa svårigheter med, den var fantastisk. Islands & Shores har jag lyssnat mig trött på, och också känt att den inte skulle göra sig så bra live, den var enorm. Det var så rätt att inleda med When Buildings Sleep, högt tempo men inte så hög volym, för att sedan sakta men säkert stegra volymen till benknäckarnivå, men samtidigt ta ned tempot med lugnare låtar. De avslutade med det finaste de har: A Heart Like Yours In A Time Like This.

Deportees befinner sig i musikalisk zenit, som Niklas skrev i sin recension i Sonic.

De spelar perfekt, vilket vissa hatar dem för. Men samtidigt finns det inga andra som kan spela likadant (likt FC Barcelona). Det finns andra band som har andra kvaliteter, lyssna på dem när den andan faller på. Men det finns platser och stunder då Islands & Shores är helt perfekt. Som på Berns. Missade du det missade du D´angelo i Stockholm år 2000. Det gjorde i och för sig jag också så den liknelsen funkar inte så bra. Men ändå. Det här har varit Deportees år oavsett vad någon annan säger.

Slavoj Zizek:

They tell you we are dreamers. The true dreamers are those who think things can go on indefinitely the way they are. We are not dreamers. We are the awakening from a dream that is turning into a nightmare.

---

Andra låtar som varit jättejättebra i år.

Mörkret lägger sig som ett svart täcke över världen och bara fan vet vilket elände som lurar runt hörnet. Det är oroliga tider; jag tänker förstås på den ekonomiska depressionen, på tsunamin i Japan, massmordet på Utøya, upploppen i London, svenska statsministrar och före detta diton som äter söta små barn till frukost, de allmänna högervindar som fläktar runt om i västvärlden och som skapar allt större klyftor mellan olika samhällsklasser. Jag kan fortsätta ett bra tag, men vi stannar där och konstaterar istället att allt det här som vanligt filtrerats genom kulturen, kanske till och med populärkulturen i synnerhet, och sällan har väl uttrycken varit mer nattsvarta än i år.

Andy Stotts två (!) egensinniga album, Passed me by och We stay together, är båda fantastiska exempel. Det är dub techno nedbruten i sina minsta beståndsdelar, sedan nedpitchad till ett tempo som knappast hittas på ett dansgolv nära dig. Ibland är allt som återstår ett ambient ljudlandskap. Bitvis frammanar Stott ett fantastiskt malande sväng, bitvis är det bara som att alla ljusen blåsts ut.

In Stott’s hands, house is no longer a celebratory form, nor even an elegiac one; it’s simply the sound of a world fucked beyond repair. / Tim Purdom

Det låter som ingenting annat – eller möjligen som en tonsättning av dina allra värsta mardrömmar, som att stirra rakt in i mörkret utan att veta vem eller vad det är som stirrar tillbaka. Jag hade lika gärna kunnat välja något annat spår; fantastiska Intermittent, stenhårda Posers eller kanske något av titelspåren, men som en annan Discogs-användare formulerade det:  That track Cherry Eye is so evil it would make Jesus cry. För sitt inre ser man riktigt Cormac McCartys far och son utmattade röra sig längs den där gudsfördömda vägen; intill döden trötta, frusna, hungriga och utan hopp men fortfarande med något som faktiskt binder dem samman och som får dem att fortsätta.

Komplettera med nedanstående appendix, skivbolaget Blackest Ever Blacks bitvis gravt obehagliga blogg och du kommer inte sova gott på länge. Å andra sidan har du då också tillskansat dig något av det bästa 2011 gav oss – det är värt det, jag lovar.

Appendix: Tropic Of Cancer – A Color / Shackleton – Deadman (King Midas Sound Death Dub) / King Midas Sound – Earth a Kill Ya (Mala Remix) / Pinch & Shackleton – Rooms Within a Room / Actress – Harrier ATTK / Demdike Stare – Violetta

2011. Mörkret. Hoppet.
2012. Nu gör vi om och gör rätt.
World Unknown

——
Appendix:
Golf Channel fortsätter vara en kraft. Släppen har om möjligt blivit ännu mera väsensskilda. Drone-dub, Disco, New wave, etc. Det spretar ordentligt genremässigt, men hålls ihop av en kontrastrik estetik och något som inte kan vara annat än en blind kärlek till musiken. Dj Natures tolvor fortsätter kräva att någon berättar historien om honom för massorna, 2012 är det tjugo år sedan Ruff Disco Volume One släpptes. Dags för ett brett erkännande.

Likt ett sista bevis för att passa in Simon Reynolds analys av en splittrad samtid som ständigt tittar bakåt, var det några takter från en bortg(l)ömd synthpop låt från Australien som i händerna på Justin Van Der Volgen höjdpunkten blev höjdpunkten i Golf Channels katalog 2011.

-Hej.

-Hej, hur är läget?

- Jo men det är bra, förutom att jag bombade ett skämt inför 200 pers för en timme sen.

- Ouch. Det är inte du. Det är dom.

- Så är det. Den oförstående massan har aldrig varit bra på det här med stulna Jim Carrey-skämt. Jag tar det som Dave Chappelle:

Robert Hurulas 22 släpps först nästa år. Jag vill av den anledningen inte skriva så mycket mer om den än. Kanske bara något kort om att ingen låt har betytt mer för mig i år och att den handlar om Luleå.

Man skulle kunna säga att jag och Robert växte upp i samma hus. När han träffade min syster och kom hem till oss de första gångerna spelade jag hardcore-låtar ur min stereo i pojkrummet medan Robert och hans kompis stod utanför och diggade. Det har hänt så mycket sedan dess. Och nu är han gift med min syster. Jag är så stolt över honom, min syster och deras dotter. Om en månad bor vi äntligen i samma stad. Låt oss aldrig komma bort från varandra.

Jag började skriva en lång text om Omar S och Colonel Abrams Detroit-rötter, om hur den senare gått varvet runt geografiskt (och för den delen kanske även tematiskt). Texten skulle handla om frihet, kärlek och det där förlovade landet (som Jon nämnde redan i sin text om Julio Bashmore), den skulle handla om Prince-projektet 94 East, om Abrams protohouseklassiker Music is the answer, om axelvaddar och helikopterfrisyrer, om kampen mot apartheid och trångsynta gaymotståndare, om att ens hjältar oftast endast är parenteser i det där vi kallar musikhistorien, om att discon aldrig kommer att dö. Men det enda jag egentligen vill ha sagt här är ju att det varit en alldeles utomordentligt fin årgång för vokal house.

Delad placering: Rick ‘Poppa’ Howard – Do What You Have To Do / Teengirl Fantasy – Cheaters (John Talabot’s Vocal Refix) / Kornél Kovács – Down Since ’92

Inför den här listuppräkningen var min motivering till Nicolas Jaars medverkan “varit egensinnig, varit bra”. Det är också allt jag hinner tänka i en jobbstress som får mig att drömma om julstress. En dag ska jag förklara varför det var hans och Dave Harringtons new-wave-dark-disco projekt som betydde mest 2011. Stay tuned…

——-

Appendix:

Space Is Only Noise If You Can See

En låt att dricka kaffe till, sånt kaffe som vid ett andra ögonkast är fruset och vid ett tredje rinner över koppens kant likt den tjockaste och svartaste ojla.

Har man läst mer än en text om Kuedo, eller Jamie Teasdale som han egentligen heter, blir det nästan klyschigt att jag tar upp synthljuden från Vangelis tidiga 80-tals-soundtracks och hi-hat-frenesin ur Chicagos marginaliserade footworkscen i en text som denna. Men samtidigt går det inte att frångå att det är just dessa disparata uttryck som bäst ringar in det vi hör här, trots att det ryms en mängd andra influenser däremellan; från den knorrigaste boogie till de allra kyligaste Scarface-syntharna. Faktum är dock att just inflygningscenen i Ridley Scott’s Blade Runner, åtminstone för min del, ligger väldigt nära till hands när jag lyssnar på Ant City. Kanske är det till och med därför jag tycker det är så fruktansvärt bra? Men det är också viktigt att påpeka att debutalbumet Severant som helhet står på helt egna ben – mycket av behållningen är visserligen de filmiska kvaliteterna, men historien den berättar är också helt och hållet Kuedos egen.

Delad placering: Zomby – Natalia’s Song