jonas

Det börjar som en ren och skär hiphopdröm med lätt otajta, tunga trummor som minner om uråldriga funkartefakter.  Strax kommer korthuggna pianostötar in i ljudbilden och hiphopkänslan utvidgas till en ljus, men krävande katedralmusik. Den sista beståndsdelen räcker för att skapa en vibrerande komposition som få hiphopproducenter ens skulle drömma om. Och när Noah Lennox sedan börjar sjunga dränker han allting i ett mantra där orden är som betydelselös rappakalja. Intressant då att texten verkar handla om att det är vad folk inte säger som spelar roll, snarare än de trötta standardfraser man ofta hör, men jag kan knappt urskilja vad han sjunger på grund av effektpåslaget. Panda Bears musik lyssnar jag inte på för texternas skull. De kanske är bra, vad vet jag, men det är inte därför man lockas. Sången är låtens melodi och används som ett instrument som hakar upp sig och ständigt återkommer till samma okonstlade, barnramseliknande figur.

I love the idea of people b-boying to Panda Bear.

Och det är paradoxalt så jag ibland lyssnar på hiphop, trots att det är en så textburen genre. Det känns som en förbjuden sak att säga, men har kanske med mitt yngre jags inkörsport till hiphop att göra? Kanske har det också att göra med att jag, i vuxen ålder, fortfarande inte riktigt förstår Raekwons slang. Eller jag fattar vad Raekwons texter handlar om, men jag lyssnar inte alltid så. Och ja, jag är svensklärare. Det är hur han rappar snarare än om vad som ofta fångar in mig. Jag är aldrig benägen att avfärda en rappare vars röst får tiden att stanna bara för att han eller hon säger något jag inte håller med om och det är nog främst där kärnan finns. Det är själva kraften i orden som ljud som spelar någon roll och hur de allra bästa hiphopproducenterna med få och enkla medel och ett gott öra kan göra en kort funkloop intressant i flera minuter bara man knackar in ett uppklippt trumbreak på sin MPC. Det är så vitalt och upplyftande. Noah Lennox har i Slow Motion tagit det som utgångspunkt, men täcker över hårdheten med sin tunna pojkröst och förflyttar mig till ett sakralt skymningsland ingen annan vidrört tidigare.

Årets hiphop tillsammans med den vidunderliga Azealia Banks.

Hej, Jonas här. Det kommer snart en text också.

Hur ska man tolka Cass Mccombs whoa whoa whoa whoa whoa (eller är det woah woah woah woah woah) efter rader som You never even tried to love me och what did I have to do to make you want me. Som klädsamma suckar efter att en förtvivlans trötthet och desperation stilla klingat av tillräckligt för att man ska orka skriva en historia om det? En historia som registrerar allt kraftigare utslag på en känslomässig geigerskala.

År 2009 släppte producenten Tom Trago albumet Voyage Direct, dansmusikvärldens motsvarighet till en Idoltävling, där han visade hur många olika stilar han behärskade. Som album var det väl inte något speciellt, vilket dansmusikalbum ju så sällan är. Men där fanns en och annan grym singel.

Tom Trago känns musikaliskt som en, visserligen oerhört skicklig, tonåring som provar olika uttryck och famlar efter en mer unik identitet. Han gör Daft Punk nästan lika bra som Daft Punk och moderna uppdateringar av Kraftwerk. Han gör minimal som Amé, italo och framför allt fläckfri deep house. Voyage Direct innehöll också låten Use me, ett rätt slätstruket deep house-nummer som lånade orden Use me från Millie Jacksons We got to hit it off.

I kölvattnet av Voyage Direct släpptes ett gäng remixar och edits där bland annat Use Me arrangerades om. Låten börjar likt albumversionen med en dov loop men efterhand portioneras allt fler element (stråkarna!) från We got to hit it off in i ljudbilden. Tempot skruvas upp och Millie Jackson förklarar att hon är en självständig kvinna som inte skulle låta sig bli utnyttjad. Hon har sett världen och vet av erfarenhet vilka fällor hon ska undvika. Framför allt är det raden ”I can´t let you use me”, som Trago silar ned genom en elektronisk tratt. Den vrider ur en ens hjärta likt en trasa, ännu en smäll skulle i Tragos version ta henne till randen av en avgrund. Det är perfekt disco.

Use me again, som Trago döpt remixen till, framstår som vore den ett lite mindre smutsigt komplement till Theo Parrish Ugly Edits-serie. Den hade passat perfekt på Folkets Jubel, en av Sveriges bästa discoklubbar, som jag drev tillsammans med Henrik, Jonas och Johan.

Låten släpptes på tolva redan ifjol, men jag upptäckte den i somras och idag bestämmer jag vad som räknas som årets bästa.

Ibizas slutgiltiga fall

Årets julklapp 2011, enligt alla undersökningar (tyvärr är Bakhålls översättning slut). Tyskarna har vunnit andra världskriget och Philip K. Dick drar sin, tydligen helt spontana, tankelek till sin allra mest obehagliga konsekvens.

Som i de flesta av Philip K. Dicks romaner kretsar berättelsen kring verklighetens beskaffenhet vilket genomsyrar allt, från människors identiteter, via smycken och antika revolvrar till den genialt konstruerade väv som upprätthåller fiktionens egen, så otroligt skrämmande verklighet.

Likt filmen The King´s Speech vidrör Mannen i det höga slottet det storpolitiska i vissa scener, men det är i det lilla som det viktiga sägs. Det är människorna i den här världen som betyder något. Robert Childan. Nobusuke Tagomi. Mr Baynes. Juliana Frink. Han formulerar deras nedtryckta erfarenheter mot en demonisk klangbotten. Dick skyr maktpolitiska intriger och kapprustning mellan de båda kallt krigande supermakterna Tyskland och Japan. Men bortanför det omedelbara blickfånget väger mardrömmen tungt likt ett extra atmosfäriskt tryck över varje människa. Vardagslivet är oundvikligen påverkat av det och alla konfronteras med det. Som läsare får jag en så mycket starkare upplevelse än om boken hade handlat om norska hjältar, nazistiska politiker och militärer inlindade i en nedåtgående spiral av rackarspel och realpolitik (tänk Jan Guillous version).

David läser boken just nu och vi hann med en kort diskussion i väntan på tunnelbanan idag. Han lyfte också fram det här med att om Mannen i det höga slottet hade skrivits idag hade den knappast gått i tryck som den är, med sina många parallella handlingar och karaktärer som knappt möter varandra, utan snarare hade någon redaktör tvingat Dick att lägga till 2-300 sidor för att få sinnesro. Men så fungerade det inte för Dick. Istället fick han en idé, pangade snabbt ut en bok och gick vidare till nästa, lika fascinerande idé. Det är imponerande med vilken lätthet Dick skrev på, liksom att han själv konsulterat I Ching på samma sätt som hans personer gör i boken, för att föra händelseförloppet vidare. Philip K. Dick blev 52 år gammal men hann med att skriva sjukt många böcker under sin aktiva men korta karriär, varav Hollywood med några få undantag hunnit halvt ruinera sedan han blev den enda science fiction-författare vars böcker man befattar sig med.

“En dag när jag körde till min skrivarstuga i Inverness, Kalifornien, dök en tanke upp i mitt huvudet. Mr Tagomi. Jag kom till stugan, skrev ned hans namn, och sedan såg jag honom sitta på sitt kontor och hålla den yttersta ondskan stången på sitt blygsamma vis. Och utan vidare planering eller anteckningar skrev jag boken.”

Det fanns tydligen ett tag funderingar på en uppföljare. Som tur är har en sådan aldrig fullbordats. Däremot hade det varit intressant att läsa den bok i boken som beskriver en värld där de allierade vann kriget (givetvis på ett annat sätt än det skeende vi själva lärt oss om i historieböckerna). Boken heter Gräshoppan släpar sig fram och den är så pass subversiv att tyskarna förbjudit den, vilket bara ökat dess attraktionskraft. Bengt Ohlssons nästa projekt?

Kanske ska man också nämna något om den kontrafaktiska historieformen och Dicks benägenhet att fundera kring vad som är verkligt eller inte. I boken tycks han säga att det inte finns någon sann verklighet, utan flera. Det som är viktigt då är att komma ihåg att det visserligen finns utrymme för en relativistisk tolkning av det historiska förloppet, men att nazisternas verkningar är lika utstuderat ondskefulla i alla världar han målar upp. Man kan i ämnet gärna läsa Till historiens försvar av Richard J. Evans.

I efterordet till den första översättningen från 1979 skriver John Henri-Holmberg träffande att Dick beskriver ett alternativ som ger oss en blick in i vår egen verklighet, snarare än det vanliga i Dicks andra science fiction-romaner där han beskriver vår verklighet i framtiden och ger en oss inblickar i andra alternativ. Samtidigt påstår Holmberg att romanen inte är karakteristisk för författarskapet då den inte knyter an till klassiskt Dickska teman. Det krävs inte särskilt djup läsning för att se att boken tvärtom på flera plan har många centrala beröringspunkter med Dicks digra katalog.

Nu väntar jag mest med spänning på den tv-serie som tydligen ska spelas in. Man får bara hoppas att Ridley Scott faktiskt förhåller sig troget till originalet (om man inte tolkar det likt han gjorde med Do Androids Dream of Electric Sheep som snarare skänker berättelsen ytterligare en dimension). Kanske kan faktiskt filmen Prometheus ge en vink, då den har liknande koppling mellan tidigare verk och regissör.

När och om serien dyker upp  det finns anledning att också teckna Dicks porträtt mer ingående. Hela författarskapet är så intimt förknippat med hans intensiva och utsvävande livsfilosofi att det ibland knappt går att säga var böckerna börjar och han slutar. Se gärna den här dokumentären under tiden.

En tavla att liva upp vardagsrummet med?

Jag och Martin besökte Nationalmuseum och utställningen med rysk konst från Peredvizjniki för en månad sedan. Det är lätt den bästa utställning jag någonsin sett. Som sprungen ur norrländsk/västerbottnisk bondemylla (nåja) bara någon generation bakåt blir det också närmare oss båda på ett personligt plan. Jag tänker inte beskriva det mer än så. Gå och se den istället. Alla mina läsare i Malmö får googla. Men man fattar att det blev revolution.

Några veckor senare gick jag och Emil till Moderna för utsällningen med Twombly, Turner och Monet. Där förstod man istället att uttrycket måste ha setts som revolutionerande när det plötsligt dök upp suddiga bilder, men tavlorna berörde varken mig eller Emil. Vackert, visst. Men inte ens in närheten. Tacka vet jag landskapsmåleri och sur-realism, som Rocky sa efter ett besök på just Moderna. Fast felet är kanske alla affischer av Monet som hängt på väggar i kompisars föräldrars fula villor och lägenheter när man växte upp.

Edit: Däremot skulle jag så här med några veckors betänketid lätt kunna tänka mig att ha något av Cy Twombly på väggen.

Foto: Mika Snickars

Jag vill ha den blå tolvan längst bak. Sen saknar jag bara trappan och fåtöljen.

—

Kul på www.google.co.uk just nu om man är Stanislaw Lem-fan.

Jag gillar några av låtarna på Drakes nya skiva. Speciellt Headlines. Den är modern, ung och förmedlar den där känslan av vemod som slår mot en med kraften av en lätt vindpust. Sen låter det lite som Philip Glass också.

Drake verkar annars vara en artist som får lika mycket hat som kärlek. Alex Macpherson.

Drake’s self-absorption is such that when he drones “Man, all of your flows bore me: paint drying,” one assumes he’s looking straight in the mirror. At heart, he doesn’t seem to realise that introspection is only worth a damn if you’re an interesting person.

Fredrik Strage kallade Drake för en melankolisk häradsbetäckare i sin recension. Det var en bra beskrivning. Och, insåg jag nu, något som den ständige J Dilla gjorde redan med Slum Village. Det är dock på låten Won´t Do från The Shining som Dilla drog det till sin spets. Won´t Do har visserligen rätt hårda trummor, men syntarna och de inklippta soulrösterna är som svävande fågelvingar genom fluffiga, lätta moln. Han sjunger dessutom refrängen vilket ytterligare stärker jämförelsen. Kontrasten mellan det chauvinistiska innehållet och den nedskalade storslagenheten som de bubblande basljuden sänker ned låten i  fick mig i början att inte förstå texten. Skivan gavs ut postumt och jag såg den som en elegi över något som jag inte kunde beskriva. Jag fattade helt enkelt inte vad låten handlade om. Vissa har en tjej, men nu för tiden har de flesta två. Och Dilla klarar sig inte utan tre. Det är inte direkt rocket science. Men det handlar ju om ljuden. Theremixbaby.

I’m not a hip-hop geek and I know some people will disagree with me on this one, but, in my opinion, you can rap about the dumbest, most useless shit ever as long as you sound hot on the track.