jonas

-Hej.

-Hej, hur är läget?

- Jo men det är bra, förutom att jag bombade ett skämt inför 200 pers för en timme sen.

- Ouch. Det är inte du. Det är dom.

- Så är det. Den oförstående massan har aldrig varit bra på det här med stulna Jim Carrey-skämt. Jag tar det som Dave Chappelle:

Group Inerane spelar ikväll på Inkonst. Jag fick precis veta detta av Tunesets chef Jon och han har lovat att om jag skriver något kort om dem så kommer han att följa mitt råd och gå på spelningen.

Titta så bra de är:

Vad ska man prata om? Väder och kropp menar konstnärerna Sudermann & Söderberg att de själva pratar om. De uppträdde med sin minipjäs A Talk på MDT-festivalen igår. Det var en föreställning rik på rytmer, pinsamma tystnader och larv.

När publiken kom in i salen satt de båda bredbent på två stolar, med ett glas vatten vardera och en liten blomma mellan sig. De framförde en enkel ordlös rytmisk ramsa, som ett tibetansk chant kanaliserat genom slavarnas bomullsfät, samtidigt som de långsamt stampade med fötterna och klappade med händerna. Efter att de faktiskt sjungit en lite längre mening förvandlades det ordlösa till språk och orden the thing och the trick utkristalliserades. Jag behövde i alla fall ett sammanhang för att kunna uppfatta ljuden som ord.

I lokalen lät det som att det var tio personer bakom dem. Och det fortsatte hur länge som helst, innan en liten rytmisk variation introducerades. Sedan en ännu en. Och så plötsligt ett förklarande samtal om hur svårt det kan vara att kommunicera, eller hur man ska förhålla sig till möten med andra människor och vad man ska prata om och hur man borde reagera över vad man säger.

Det till synes spontana snacket övergick i tystnad när Söderberg tappade tråden, likt Rick Perry i republikanernas presidentkampanjsdebatt. Sudermann & Söderberg utförde en serie av ljud som illustrerar hur man låter för att släta över pinsamma tystnader. Allt i perfekt synk. Det upphöjdes då till en kollektiv källa vi alla utnyttjar varje dag i möten med andra människor, som en långsam låsning, nästan som tics. Och det höll på väldigt länge. Det var sjukt imponerande att se hur de hade modet att stanna kvar i ett stycke om ett slags samtalsstöd, där de hävde ur sig “öhhm” hmm” och andra läten för att visa att de hade tappat tråden. Skulle de snart komma på vad de tänkt säga? Man speglar sig i den pinsamhet som kan uppstå i såna sociala situationer. En mindre modig akt hade snabbt gått vidare efter de första trevande skratten, men här uppstod humor i att de bara malde på med sina läten.

Man förstod att de behövde en paus ibland för att dricka vatten, och för att låta handflatorna vila. Martin la märke till hur bådas händer var alldeles röda efter att de utfört en riktigt komplicerad rytmisk kavalkad, som empatisk drum n bass.

Sudermanns totala coolhet och behärskade exakta kroppsspråk kontrasterades mot Söderbergs mer utlevande vilja att få ögonkontakt med varje person i publiken. De sjöng en fin sång om kärlek, pratade om rytmer och fyrtiotalsestetik, om det obegripliga med fotboll (tror jag åtminstone), allt i långa sjok av vindlande monologer, mumlande samtal i perfekt synk med varandra, där de delade en och samma röst. Och sedan låg de tysta på golvet i vad som kändes som flera minuter. Men det känns alltid bara så. De verkar pågå för evigt, men egentligen är det bara någon sekund. Det som, i mindre professionella händer (pun intended), skulle kunna bli banalt var roligt och uppfriskande.

A Talk blev på så sätt en berättelse om hur man skaffar sig ett språk genom att härma ljud, hur orden bildas i sammanhang med andra, hur svårt det efter att ha lärt sig använda dem faktiskt är att använda dem, det dubbelbottnade i kärlekssånger (dels den rena härliga känslan, dels hur lätt texter förvandlas till plattityder), och slutligen glädjen och insikten över att bara kunna forma sina läppar till ordlös, nästan marscherande trumpetsång. Verkligen skitbra.

Sedan middag på asiatisk restaurang och barhäng på J-Dillas favoritbar.

“I dagens första timmar kan medvetandet omfatta världen

som handen griper en solvarm sten”

“Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärsklasar

mognar. Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor

högt över trädet”

Från debuten 17 dikter 1954. Han är den ende poet jag läser. Senast Preludium II, med bräcklig stämma, för en av mina skolklasser. Efter det en lånad power point om fotosyntes och cellandning.