jonas

Fan vad bra han är. Får lust att skriva långt om Louise Rosenblatt, men har inte tid…

SVT-projektet Klass 9A rodde för någon månad sedan sin andra säsong i hamn. Programmets mål var att lyfta en högstadieklass till godkända nivåer i alla ämnen. I första säsongen knuffade ett gäng superpedagoger, med Stavros Louca i spetsen, undan de vanliga lärarna och visade var skåpet skulle stå. Framgången blev ett faktum. Premissen denna gång var istället att man skulle hjälpa ett arbetslag och dessutom punktmarkera vissa lärare för att kvalitetssäkra undervisningen och lyfta lärarna till en högre nivå.

Döm om min förvåning när femte avsnittet rullades upp. Stavros har under seriens gång gått in som stöd i matematikläraren Johnnys klassrum. Under en lektion förklarar Johnny enhetsomvandling. Eleverna verkar ingenting förstå. Anledningen är att Stavros tidigare har lärt dem räkna på ett sätt och Johnny lär nu ut ett helt annat. Tanken är att vi som tittare ska förfasas över Johnnys bristande pedagogiska förmåga. Stavros menar att Johnny raserat allt som byggts upp. Han blir så förbannad att han måste lämna klassrummet.

Problemet med detta är inte att Johnny upplevs som oslipad. Det är istället att SVT är mer intresserade av att presentera kvalitetssäkrad underhållning än att integrera lärarna i sitt upplägg, trots att samarbete var föresatsen man gick in i projektet med. Om Stavros själv nu har en så bra metod att räkna på, varför har han inte berättat om den för Johnny? Stavros har dessutom mage att vara upprörd när det är på hans ansvar att hjälpa både lärare och elever. Han deltar i en slags förnedringsrit. Genom att å ena sidan lova samverkan med lärarna och å andra sidan gå bakom deras rygg leker han och producenterna med barnens redan bräckliga förtroende till sin matematiska förmåga, må så vara för en enda lektion. Det är fult gjort. Superpedagogen Stavros skiner helst som soloartist.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman påpekar i sin bok Hets att eleverna i första säsongen av Klass 9A sannolikt påverkades starkt av att tv var där och filmade. Han tar även upp det problem som programmet åter vill lyfta: ”Lärarens nyckelroll och de nuvarande lärarnas kollektiva tillkortakommanden är en hörnpelare i den idag dominerande skolideologin”. Det handlar om ett skuldbeläggande av läraren. Men på Mikaelskolan i Örebro verkar det finnas många kompetenta lärare.

Även denna gång kommer positiva elevresultat i säsongsfinalen och elever verkar nöjda med superpedagogen Thomas. Han framhåller vikten av genomlysning och samarbete. Men det vilar något olustigt dramaturgiskt konstruerat över hela projektet. Man får ingen framgångskänsla, där alla kämpar åt samma håll. Det är direkt opassande att framställa skolan med samma medel som man använder i en dokusåpa. Det är viktigare saker än att få måla kroppen blå och åka på en bar-turné som står på spel. SVT sorterar in Klass 9A under samhälle och fakta. De har andra pretentioner än en vanlig dokusåpa har och följaktligen kan man ställa andra krav.

Bäst vore nog att släppa iväg Klass 9A till en mindre nogräknad kanal. Där kan Robinson-Robban undervisa eleverna i evolutionslära.

Såld till Aftonbladet Kultur våren 2011