jonas

Fantasy är populärare än någonsin. Det märker man inte minst på hur många som är intresserade av HBO-storsatsningen Game of Thrones. Det går inte en dag utan att jag i tunnelbanan ser någon sitta uppslukad av George R.R. Martins bokförlaga A Song of Ice and Fire.

Samtidigt får genren som vanligt utstå massiv kritik. Främst riktar sig kritikerna mot att fantasy erbjuder ett unket tankegods och en världsfrånvänd dröm om det perfekta förflutna. Det är sant att genren ofta har kopplingar till en gyllene tidsålder, inte olik den som torgfördes under medeltiden, där mänskligheten redan innan antiken levde i harmoni. I detta idealtillstånd levde vi som felfria varelser. Under medeltiden, som så ofta utgör lös historisk fond till den episka fantasyberättelsen, fungerade de här föreställningarna som ett sätt att kontrollera medborgaren eftersom den bästa tiden redan var bakom människan eller kunde uppnås först efter döden. Drömmen om en framtida bättre värld gjord meningslös. Nu hindrade det inte människor från att fantisera fram andra världar ändå, men en sådan föreställning fyllde sitt auktoritära ändamål väl. Det ska sägas att det finns både stockkonservativa och subversiva möjligheter i genren, men den förknippas ofta med de bakåtsträvande ledmotiv som C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien företrädde.

I universitetslektorn Anders Öhmans Populärlitteratur – De populära genrernas estetik och historia (2002), erbjuds ett gäng olika läsningar av fantasy. Öhman kopplar samman den ryske litteraturvetaren Michail Bachtins teorier om antikens berättartradition med fantasyns sätt att gestalta. I boken Roman och epos skriver Bachtin att det antika eposet förmedlar idén om det förgångna som överlägset nuet och att den auktoritära formen gör det omöjligt för läsaren att kritisera innehållet. Mot eposet ställer Bachtin då romanen vars själva struktur uppmanar till öppna tolkningar i en värld som inte endast är uppbyggd kring en enda sanning. Själv ser Öhman positiva möjligheter i fantasy att ”skänka överblick, sammanhang och värdighet åt moraliska och etiska värden som i den vanliga världen är på väg att relativiseras och dekonstrueras”. Men det är ofta de svartvita lösningarna som lockar där de stora berättelserna sedan länge förlorat sin betydelse. Där finns det inget som skaver mot idealiserade föreställningar om dagens samhälle. Fantasy blir då en snuttefilt och den perfekta tillflyktsorten för den faktatragglande entusiasten med nostalgiskt tindrande ögon.

Berättelsen i Game of Thrones äger rum i De sju kungadömena, där ett sönderfallande förbund av familjer på grund av en lång och blodig konflikthistoria laddar för att göra slut på varandra. Varje beträdande av tronen är en säker dödsdom. Attraktionsskraften ligger ändå i att serien verkar försöka motbevisa att fantasy måste se ut på ett traditionellt sätt, trots att arvegodset från Tolkien följer serien som en mjuk guldåldersskugga. Serien har tydligen på skämt kallats för ett Sopranos i Midgård, men om det var något Sopranos lärde oss var det att världen inte är svart eller vit. Den moraliska gråzonen mellan antihjälte och antiskurk som Sopranos skapade har blivit stilbildande. Seriens lockelse låg i att den visade en man med samma vardagsproblem och existentiella ångest som vi andra upplever. Den omfamnade på så sätt den värld vi lever i. Då spelar det mindre roll att Tony Sopranos yrkesförteckning endast återfinns i polisens brottsregister. Lika mycket som man kan acceptera denna fiktionaliserade maffiavärld går det att acceptera en möjlig existens av drakar i den perverterade värld av snårig maktpolitisk strävan som återfinns i Game of Thrones.

Anders Öhmans mer positiva läsningar av genren känns plötsligt relevanta. Enligt honom kan man se fantasy som något att värna sig mot ett borgerligt samhälle med. Öhman skriver att genren uppkom under 1800-talets industrialisering då medborgarna matades med arbetsetiska direktiv där nyttoaspekten stod i centrum. En motivering för kulturens existensberättigande brukar även i vårt samhälle handla om att vi utan fantasi skulle förlora vår förmåga till empati. Än så länge har det varit väldigt tydligt var vi som tittare ska lägga våra sympatier. Men Game of Thrones ambition verkar vara att inte väja för det komplexa i tillvaron, genom att inte fly till reaktionär idémylla med yxigt gestaltade hjältar och bovar, samtidigt som man med sagans skepnader erbjuder fantasin fritt spelrum. Till kommande säsonger finns det möjlighet att skapa en framåtblickande, men framför allt vuxen kulturform som så många med fog kritiserat genren för att vara raka motsatsen till. Seriens skapare kan dock bli bättre på att värdera nödvändigheten av nakna prostituerade kvinnor.

Kanske är serien som allra bäst i denna första säsong, när hotet från den långa vintern endast är sagor att skrämma barn med, magi använts vid ett ynka tillfälle och de mytiska drakarna bara finns representerade som förstenade ägg och kranier i källarvalv. Likt Mad Men existerar Game of Thrones då i en övergångsperiod mellan två olika tidsperioder. I Mad Men handlar det om en chauvinistisk och rasistisk värld som sakta kolliderar med ett allt mer demokratiskt tillåtande 1960-tal. I Game of Thrones ligger den gamla världen med drakar och magi i det förflutna. Det fantastiska elementet handskas med varsam hand, vilket är mer än vad man kan säga om hur man handskas med sina karaktärers liv. Så får det gärna fortsätta. För deras liv betyder något för mig – och deras relationer och sorger känns på riktigt.

Frilansjournalisten Billy Rimgard skriver på sin blogg Beneath a Steel Sky om dumma tv-karaktärers brist på existensberättigande. Han tar upp AMC:s nya zombieserie The Walking Dead som exempel. Varför gör personerna saker som går emot rationellt tänkande och utsätter dem för onödig fara, undrar han. Fick mig att tänka på något som Göran Hägg skriver i sin bok Författarskolan: ”En viktig tumregel för den gode berättaren är att huvudpersonen eller bokens berättarjag under inga omständigheter får vara klyftigare eller bättre informerad än läsaren. Det gäller all litteratur, men illustreras enklast med deckaren”, skriver Hägg. Han har förmodligen hört Alfred Hitchcock säga något liknande. Till exempel scenen där biobesökaren tidigare fått se en man placera ut en bomb under ett bord där ett ovetande par nu sitter och samtalar om baseball. Ju mer information vi har tillgång till desto mer spänning ska vi uppleva, ju dummare karaktärer desto smartare ska vi känna oss. Kanske är det en sådan regel manusförfattarna till The Walking Dead förhållit sig till?

Tack vare Internet och den enorma mängd kvalitativ kultur som producerats har vi lärt oss så mycket om dramaturgi att vi passerat en gräns där tillgång till information och dumma karaktärer inte längre i varje situation är lika med spänning. Vi kräver istället intelligenta handlingar. Och borde inte dagens karaktärer i någon mån också ha utvecklat sin egen dramaturgiska förståelse? Vi vill ha karaktärer som är smartare än oss eftersom vi själva har blivit så genremedvetna att vi ofta identifierar författarverktygen och ser verket endast för dess beståndsdelar istället för att uppleva det som en sömlös fiktion. Vi ser helt enkelt trådarna som styr dockorna.

Tv-serien Rubicon som sänts i USA i år har gjort något intressant med information och intelligens. Den är lite som 24 utan Jack Bauer, teknologi och allmän hets. Man har inriktat sig på spekulationer kring underrättelser och operationer som man aldrig får se och flyttat allt till en oansenlig tegelbyggnad där folk klär sig som gymnasielärare. När jag tänker efter är den inte alls som 24. Man analyserar suddiga flygbilder istället för att skjuta terrorister på flygplatser. Vi följer en man som har till uppgift att skydda USA mot yttre och inre hot genom att hitta mönster där andra bara ser vanliga korsord.

I Rubicon tillåts skeendet utvecklas i ett underbart långsamt tempo, likt en gammal Sjöwall&Wahlöö-deckare där hela kapitel puttrar förbi utan att något händer. Vi får ingen hjälp på vägen, knappt heller huvudpersonen, men det hindrar honom inte från att förstå saker långt innan oss. I Rubicon händer det något som vi inte är vana vid. Det sävliga tempot och bristen på ren action är kanske tålamodskrävande för en adrenalinstinn publik men i kombination med konspirationsgenren och fina karaktärsporträtt skapas en suggestiv stämning. När Hitchcock-greppet till slut används upplevs det därför som en besvikelse, lite som att få något med Johan Falk i julklapp när man precis sett klart alla säsonger av The Wire, och det tänkta spänningsmomentet upplevs som artificiellt. Manusförfattarna har dock i det stora hela haft ett enormt mod att helt vända på perspektivet. Från regler om att tillhandahålla information och låta tittaren vara smartare än en karaktär, till att ge noll information i förväg och låta hjälten vara ett snille som inte direkt delar med sig. På så sätt kan egentligen vad som helst hända när som helst – vilket gör oss otrygga.

Låt oss famla i mörkret som zombies. Så gör man bra tv.

Publicerad i Västerbottens Folkblad dec 2010.