jonas

Den norske författaren Jan Kjærstad ställde nyligen frågan varför så många författare opererar med så konventionella orsakssammanhang (DN 15/8). Han längtar efter något annat, efter böcker som skapar sin egen verklighet. Japanen Haruki Murakami är svaret på hans fråga. Man kan invända att det inte är realistisk litteratur. Men verklighetstrogna böcker har bara en realistisk effekt, som Roland Barthes påpekade för att visa skillnaden mellan fiktion och sanning. Kjærstad önskar att vi oftare fick möta nyskapande orsakssammanhang samt det främmande som en utmaning till trötta psykologiska klichéer.

Lars Jakobson är svaret på min. Nickar du gillande åt Murakamis sammanblandning av västerländsk och österländsk kultur, som så många av oss gör, hans blickar in i sekundära världar och sagolika skeenden, så kan ett steg vara att läsa någon av Jakobsons romaner. I min egen litteraturlista över betydande verk från alla tider, innehar Jakobsons I den röda damens slott och Vid den stora floden höga positioner. Böckerna rör sig på ett svindlande sätt mellan dokumentär känsla, science fiction och kontrafaktiskt förlopp.

Nya boken Effekter samlar artiklar, tacktal och ett antal noveller. Texterna känns som välformulerade utdrag ur den research som bedrivits till hans böcker. Likt b-sidor på gamla singlar är de ett komplement och en utvidgning av det magnifika universum som finns i Jakobsons huvud. Jag läser texterna lite för ofta som en förlängning av fiktionen, inte som verklighet. Jakobsons litterära stil är torr (och väldigt lik hans journalistiska). Så vill han också ha det eftersom det, med förordets programförklaring, ger större kontrast till de fantastiska elementen i hans berättelser. Därför är de artiklar som jag har mest njutning av de som tar mig innanför huden på Jakobson. Den fina minnestexten om Sven Christer Swahn, den empatiska skriften om Judy Chicagos konstverk The Dinner Party. Novellerna håller inte lika hög klass och lyckas inte förmedla någon upprymdhet inför tankesprång och händelseförlopp. Det gör däremot texten om hur den teknologiska utvecklingen möjligtvis hade nått ännu längre ifall de patent på transistorn som skickades in 1926 hade fått sitt genomslag då och inte som blev fallet, tjugo år senare. Exakt som jag vill ha min Jakobson.

En bekant till mig påpekade en gång hur personlig litteratur är. Filmer delar du med kompisar, men trots att ni har så lika smak har ni förmodligen inte läst varandras listor över betydande verk från alla tider. Men gör mig en tjänst och läs två av mina. Sedan kan ni plöja b-sidorna.

Publicerad i Västerbottens Folkblad hösten 2011

Horisonten finns alltid fem kilometer bort, menar berättarjaget i Kristofer Ahlströms debutroman. Det är gränsen för varje människas verklighet.

Denne namnlöse huvudpersons ensamstående mamma har tagit sitt liv vilket föranleder ett återvändande till uppväxtens Gotland. En begravning hålls. Gamla vänskapsband återknyts. Nya vänner kommer till. Framför allt återvänder minnen av barndomen. Det var han och mamman mot världen. Han samlar ihop alla berättelser som finns i det gamla huset, i det liv sonen och mamman delade, för att inte glömma. Man brukar säga att tiden läker alla sår. Istället glöms såret bort, tillsammans med berättelserna. Huvudpersonen håller stenhårt fast vid sin mammas skrönor, som vore de sanning. Av rädsla för det som är ogripbart i nuet och framtiden omformar han sin historia.

En förlust gör att vi skymtar alternativ: tillbaka till en vardag som filtrerar ut det jobbiga, eller en flykt till en värld där vi tror att allting skulle vara så mycket enklare. Vi väljer oftast vardagen, livet utan avbrott. Här tar huvudpersonen en tredje väg. Hämndens väg. Han skapar sin egen förvridna verklighet, där barndomens ansvarslösa tankar om straff förverkligas, där till slut skrönorna blir sanna. Sorgen över mammans bortgång och ilskan över att öns historia är på väg att raderas ut leder honom mot vendetta. Gotland är ett Atlantis som måste skyddas. Att rika fastlänningar knuffar undan gamla grannar är dock ingen illusion. Swimmingpooler ersätter hedar och skog skövlas för havsutsikt. Insikten om att lokalbefolkningen har blivit en minoritet i sitt eget land utlöser vreden. Det är globaliseringens baksida på hemmaplan.

Kristofer skapar intensiva bilder som inryms i ett kosmiskt kretslopp. Döden är ständigt närvarande. Från djur som krossas och dör: kaniner, katter, svanar, ormar och får beskrivs i detalj där de ligger med inälvorna uppfläkta, till åkallande av stjärnfall. Kvantfysik (egentligen bara tankeexperimentet Shrödinger´s katt) och kretslopp delar utrymme under stjärnorna, som om Niels Bohr och Carl von Linné möttes för ett parti schack med livet som insats.

Likt varje annan punkt på jorden ger Gotland inget särskilt skydd mot ensamhet och sorg. Vare sig för huvudpersonen eller hans mamma. Verkligheten må ha en radie på fem kilometer, men det kan räcka gott för att uppleva gränsen som klaustrofobisk. Bara någon att straffa erbjuder ett skydd från verkligheten vi tillfälligt kan behöva och säger något om vad förlusten av barndom, förälder och hem skulle kunna göra med oss.  Det här är helt enkelt den bästa debut jag läst på mycket länge.

Publicerad i Västerbottens Folkblad 2011

Den kanadensiske författaren Margaret Atwoods senaste roman är en fristående parallellberättelse till 2007 års Oryx och Crake. Till ytan är Syndaflodens år en klassiskt komponerad dystopi, satt i en inte alltför avlägsen framtid.

Vi följer Toby och Ren, två kvinnor som hamnar hos en ekologiskt odlande natursekt, och deras liv under tjugofem år fram till den oundvikliga vattenlösa syndafloden. Som i all bra science fiction är också världen i sig en minst lika viktig karaktär. Och vilken värld sedan. Vi tar del av en dystopisk regnbågsprakt som nästan dignar under trycket av smaklöst mode och bibliska undertoner. Å ena sidan styr multinationella företag, folk lever instängda i gated communities, invandrare behandlas som boskap och restaurangkedjor trycker in människolik i köttkvarnarna. Det är ett samhälle i total moralisk upplösning, inte olikt hundratals andra verk inom samma genre. Å andra sidan kryllar natur och stad av ett hotfullt pastellprunkande liv, lite som om My Little Pony-hästar i en söt liten klunga nafsar på ett smaskigt mänskligt kadaver. Bokens pärmar knakar av genmodifierad växtvärk. Här odlas kroppsdelar inuti grisar men våra kroppar ruttnar fortfarande på samma sätt som grisar. Och det enda som återstår är rosa hårinplantat. Naturen är vacker, men inte som förr. Ren tycker att insekter låter som massageapparater och asätande djur liknas vid hemlösa barn.

Atwood har, som seden bjuder, också uppfunnit ett eget språk där slang, invektiv samt företags- och produktnamn knyter ihop hennes värld på ett utmärkt sätt. Tankegodset är intelligent format utifrån denna annorlunda världs spelregler. Det är också en förutsättning för att man ska ta den vid första kontakten knäppa korsningen mellan lamm och lejon på allvar.

Science fiction-författare använder alltid framtiden som ett svepskäl för att diskutera dagens samhälle. Margaret vill få handlingsutrymme att berätta om riskerna med bland annat miljöförstöring och genteknik. Ibland blir det övertydligt. Skarpt läge istället när hon drar konsekvenserna av kvinnors underordning till sin spets. Det är direkt otäckt när kvinnor våldtas, mördas och tvingas till prostitution. Däremot är det nästan aldrig riktigt spännande. Berättelsen bygger mycket på att man vill få reda på vad som orsakat apokalypsen, men man slukas sällan upp av texten. Margaret Atwood lyckas ändå med bedriften att göra det i decennier idisslade dystopiska allmängodset till något alldeles eget.

Publicerad i NorrbottensKuriren dec 2010