jonas

Det är inte 18.000 tecken men… åtminstone ämnets 112:e blogginlägg.

Det bästa jag kan säga om Bengt Ohlssons vänsteranklagande svada i DN är att den gett upphov till väldigt många diskussioner i de sammanhang jag rör mig i och att jag fått återvända till min uppsats om Palestinakonflikten. Folk kommenterar visserligen bra på facebook, twitter och skriver långt om argumentationsteknik på Newsmill. Det sämsta är att den också inger sken av att komma från rebellens position samtidigt som den står på högerns sida. För det är en text som på ytan är välformulerad och rapp, men som vid en närmare anblick faller på eget grepp.

Hur mycket kan man glida på en normativ skala innan ens beteende totalt går på tvärs med de ideal man en gång i tiden spikat upp och hållit för sanna? En ny Iphone, en ny skjorta, ett nytt kök, en avdragsgill lägenhet, nya aktier i Lundin Oil? Det ställs högre krav på vänstern att leva moraliskt, som min kompis Martin sa. Det är inte för att högern är utan moral. Men deras ekonomiskt kortsiktiga quick fix-lösningar till kulturpolitiska åtgärder ger jag inte mycket för. Man ska så gott det är möjligt leva som man lär. Först och främst kanske man måste ställa sig frågan om det personliga är politiskt och om svaret blir ja, fundera på om det på riktigt ens är möjligt att leva moraliskt riktigt i det samhälle vi har? Men kulturarbetare handlar second hand, hatälskar USA och har sällan råd med vare sig sommarstuga eller en bil som tar dem dit. Vissa av dem har viss makt. De flesta har det inte. Framför allt inte eftersom vänsterns så kära kultur är bland det sista som vi har kvar att krama.

Jag tänkte att kanske hade Ohlsson en poäng när han skrev att Den Radikala Kulturchefen dels står på barrikaderna, dels vill undkomma skatt som vilken internationell svensk idrottsstjärna som helst. Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg, svarade med att hennes lägenhetsköp, som Bengt Ohlsson kritiserade, finns att granska i offentliga handlingar. Antingen är hon bra våghalsig eller talar sanning och jag har svårt att tro att hon skulle ljuga rätt upp och ned. Det vore lika genomtänkt som att mobba någon i ett meddelande på Facebook. Beviset är skrivet i digital sten.

Det som återstår att diskutera är i mina ögon inget annat än känslotyckande riktat mot en halmdocka. Han tillskriver motståndaren åsikter som inte är annat än förenklingar och som därför blir väldigt svåra att försvara sig mot. Skrev inte Ordfront något om det här för länge sedan, angående Popvänster-debatten som tankesmedjan Timbro anstiftade? I Ordfront kom man fram till en lösning som också jag kan skriva under på, att det är ok att vara vänster och rik så länge man faktiskt betalar skatt.

Åsa Linderborgs penna är som vanligt vassare än de flestas, speciellt när hon nämner tillfället som Bengt Ohlsson valt för att byta sida. Han sjunger högerns lov i det moderata Carema- och friskolesverige där en statsminister plockar billiga poäng genom att droppa Da Buzz som favoritband.

Klivet över till ”den andra sidan” är Ohlsson modig nog att ta när högervindarna blåser i orkanstyrka, när namnen på uppropen mer eller mindre passerat zenit. Nu finns det viktigare namn att smörja.

Jag skulle ha respekt för Bengt Ohlssons uppgörelse om den bottnade i ett sorgearbete över en rörelse som gjort honom ärligt besviken. Alla människor måste tänka igenom sina ställningstaganden för att inte stelna, men Ohlsson vaskar inte fram några linjer i sin tidigare eller nuvarande samhällssyn. Kanske för att han inte har någon. Och det behövs inte heller. Antiintellektualismen regerar; tiden när det krävdes argument är förbi. Det räcker med en fatabur av hån och bitterhet mot de systemkritiker som man en gång var pinsam nog att (låtsas) tillhöra.

Sedan kan jag tycka att hon kanske kunde ha lämnat det där med Göran Hägglund och ABB utanför just den här debatten eftersom det då blir exakt det som hennes belackare fokuserar på. Det är likt den elev som blivit anklagad för att kasta snöbollar varje dag men svarar: ”Nej, jag kastar inte snöbollar på lördag och söndag” och så har debatten halkat in på fel spår. Det viktiga är ju att du, Bengt Ohlsson, kastar isiga snöbollar med grus i.

Åsa skriver också snyggt att hon förväntar sig att Malin Ullgren ges samma möjlighet att bre ut sig, vilket förmodligen inte kommer att hända, men vi väntar så klart med spänning. Go Malin. Har inte det också med makt att göra? När man frilansar måste varje ord vägas på en silvervåg och förhoppningsvis träffar man ibland tillräckligt nära för att någon ska vilja köpa. Här ges man skenet av att om man väl skaffat sig en inpruttad plats på valfri tidning så behöver man inte längre anstränga sig utan får med ringa (?) redaktionell input hävda med känsloargument mot halmdockor (detta är något som så klart även stämmer in på vänsterdebattörer). Bengt Ohlsson är en firad och prisad författare. I mitt tycke är hans attack, konstigt nog och trots sin skimrande fasad, av nybörjarkaraktär.

Jag håller med Ohlsson om att tillhörighet är underordnad eget sökande efter kunskap. Men det är nästan pinsamt att reducera sin nyfikenhet på Sexdagarskriget till några korthuggna rader i Nationalencyklopedin. Man ska skaffa sig egna åsikter baserade på fakta och så gott man kan analysera och omvärdera dessa istället för att blint lyssna på en auktoritet. Det är bra. Läs på och var nyanserad. Men problemet uppstår när han då använder sig av halmdocke-argument för att skjuta motståndaren i sank. Texten är fylld av vanföreställningar om hur vänstermänniskor är. Vi hatar USA utan pardon, är konsumerande dubbelmoraliska idioter och vet inget om Palestinakonflikten. Så ser det givetvis inte ut. Och jag får inte ihop det. Å ena sidan vill han att man ska hålla sig till fakta och kunskap och inte lita för mycket på vad Lars Norén säger. Å andra sidan faller han själv in i samma tyckande och känslomässiga bitterhet som den som skulle kunna tänkas köpa sina åsikter via en kommunistisk prenumerationstjänst utan att gå på djupet med sin frågeställning. Exakt den blinda zombiestil han vänder sig mot. Är det inte underligt så säg.

Det är bra att våga stå upp för sina ideal och säga ifrån. Men vad för alternativ lyfter han fram? Vilken kulturpolitik ska vi ha? Det här med slussen är bara en oplogad cykelväg i jämförelse med den autostrada till onyanserad kritik han vräker ur sig. Kulturen är vänsterns sista starka fäste och jag tror att kritiken träffar ganska illa på många hårt arbetande kulturarbetare. Illa i bemärkelsen att de verkar under nog svåra förhållanden. Vi är många som undrar varför Bengt Ohlsson inte visar upp hur högerns kulturpolitik erbjuder alternativ som skänker medmänsklighet och empati istället för att ägna tre sidor åt att hugga vitt och brett mot Malin Ullgren, en frilansande kulturarbetare som bland annat skrivit: ”Hur skapade vi en samtid i vilken det är respektfullt att lämna människor därhän och inte ’störa’ med kultur- och bildningsambitioner?” Johan Wirfält spinner vidare om konsekvensen av Ohlssons resonemang :

Drömmer Bengt Ohlsson alltså om ett framtida Sverige utan aktiv kulturpolitik? Ett land där staten slutat sponsra vissa kulturutövare som annars skulle ha svårt att göra vad de gör, trots att historien lärt oss att kultur kan ha ett värde även om den i alla lägen inte är kommersiellt gångbar?

Jag tror inte det. Om inte annat tyder hans egen historia på motsatsen. Innan Bengt Ohlsson blev en bästsäljande författare tog han 2001 emot Stockholms stads hederspris – 100 000 skattefinansierade kronor utdelade av kommunstyrelsen. 2008 fick han Eyvind Johnson-priset, 60 000 skattekronor från Boden.

Skulle han idag ha tackat nej till de pengarna? Eller är det tvärtom så att Bengt Ohlsson fortfarande tycker att det är bra att staten stödjer viss kultur?

Jag lutar åt det senare. Tyvärr är det här bara antaganden. Bengt Ohlsson har lyckats med konststycket att skriva 18 000 tecken om kultursveriges ideologisering – utan att få med ett ord om svensk kulturpolitik.

Om du Bengt Ohlsson vill ha mitt namn på din lista, om du i framtiden postar en till mig, så får du faktiskt göra dig besväret att göra grundlig research inför dina långa essäer istället för anekdoter från Stockholms innerstad. Sådan omotiverad opportunism kommer aldrig att bita på mig.

Henrik avslutade sitt kalenderluckeskrivande i mörka ordalag och under dystra förtecken. Dystopin är dock, än så länge, en historisk parentes. Just nu känns det faktiskt som att jag är i större behov av utopier. Men den utopiska drömmen har en dramaturgisk nackdel. Den gör sig så mycket sämre som berättelse. Med idéhistoriska glasögon ser man snabbt att utopin fyllt en enormt viktig funktion för att människor ska kunna överleva sin ofta oerhört betungande vardag under förtryckande regimer och härskare. Lubberland, Schlaraffenland och Thomas Mores Utopia har på olika sätt fungerat som lättnad eftersom de visat att det finns alternativ. Vissa av dessa tankevärldar har bara existerat som bilder av ett perfekt förflutet, som Edens lustgård och guldåldersdrömmen, medan andra blickat framåt och till och med funnits här på jorden som en existerande plats man kan hitta till. Det är sådana vi behöver mer av, sådana som gör det möjligt för oss att sträva efter något annat än ljus och fräsch inredning och som gör att vi alla ska bete oss som rovdjur på en marknad. Men också för att väga upp det överväldigande kulturella uttryck som Henrik skriver om. Och jag älskar verkligen musiken han skriver om, och sättet han skriver om det på. Men på ett personligt plan har jag under hösten, på grund av att jag vikarierat som NO-lärare, fått upp ögonen för vad jag måste förändra i mitt liv för att kunna göra skillnad, samtidigt som Deportees senaste album Islands & Shores varit mitt ständigt återkommande ljudspår. Mer om dem snart.

Den slovenske filosofen Slavoj Zizek höll ett fint tal när Occupy Wall Street spökade som mest för riskkapitalister, investmentbolag och intäktskonstnärer. Han berättade en historia från det kommunistiska Sovjetunionen. En man skickas till Sibirien för att arbeta. Han vet att hans brev kommer att granskas av makten. Så han säger till sina vänner att om han skriver med blått bläck är det som står i brevet sant. Om han skriver med rött är orden falska.

Let’s establish a code. If a letter you get from me is written in blue ink, it is true what I say. If it is written in red ink, it is false.” After a month, his friends get the first letter. Everything is in blue. It says, this letter: “Everything is wonderful here. Stores are full of good food. Movie theatres show good films from the west. Apartments are large and luxurious. The only thing you cannot buy is red ink.” This is how we live. We have all the freedoms we want. But what we are missing is red ink: the language to articulate our non-freedom. The way we are taught to speak about freedom— war on terror and so on—falsifies freedom. And this is what you are doing here. You are giving all of us red ink.

Utopin är omöjlig att uppnå, men som idé om att historien inte är slut och hur det bästa av samhällen kan konstitueras är den livsviktig. Det här året har jag känt ett större behov än någonsin av att ta del av sådana alternativ. Jag älskar dystopin för den kraft den besitter att dra konsekvenserna av vårt nuvarande sätt att leva till sin oundvikliga spets, och behovet tycks outtömligt. Satiren i den sevärda fem-minuter-in-i-framtiden-serien Black Mirror som ett av de senaste exemplen. Det har varit ett mörkt år på många sätt. Men samtidigt behöver man väga upp mörkret med ljus. Jag vill därför gärna avsluta den här kalendern i mer positiv anda.

Deportees musik står i bjärt kontrast till den rådande politik som ser organisation före människor och som tillåter riskkapitalister att tjäna miljoner på skattepengar. Vi lever i en värld där människor främst är konsumenter. Det är också i sådana tider som det kulturella uttrycket brukar leverera den allra mest relevanta musiken. Det är i en sådan tid som Deportees tar heder och ära av rovgiriga mörkerkrafter genom sin fria och totalt inkännande musik.

Min bild av Deportees nya skiva cementerades när jag i våras fick höra två låtar hemma hos pianisten Mattias Lidström. Det var Islands & Shores och Future Shocks. Den första handlar just om behovet av alternativ, den andra om den största glädjen av dem alla då ett barn kommer till världen. De har följt med mig sedan dess.

Deportees från Hanna Fahls DN-intervju:

– Det handlar om individualism som återvändsgränd, om kravet på självförverkligande, om vad marknadsekonomin gör med människor. Om bristen på något gemensamt, något större än en själv att tro på, kollektivism. Jag tycker definitivt att det är en politisk och relevant frågeställning som är väldigt angelägen 2011. Det vi vill är att få folk att tänka bortom det givna. I världen i dag matas man med föreställningen att man antingen är fanatiker ­eller naiv om man säger att världen skulle kunna se annorlunda ut.

Jag kan tycka att det finns en viss eskapism i båda skivtitlarna.

– Ja, båda har drömmen om ­något annat. Och den drömmen är väldigt central för oss. Det låter ganska banalt, och är en enkel sak att säga som kan betyda allt eller inget, men jag tycker att den rymmer otroligt mycket substans. Folk har nästan förlorat förmågan att tänka sig något annat än hur världen ser ut i dag. Det är väldigt historielöst och sorgligt.

Jag använde ordet eskapism, men det kan nästan vara nedvärderande, en omöjlig fantasi. Ni pratar mer om den möjliga förändringen?

– Ja, och det är en väldigt relevant distinktion. Det finns en typ av eskapism som innebär att man tar på sig batiktröja och ett par röda brillor och tar lite LSD, och om folk mår bra av det har jag väl inga invändningar. Men det här handlar om att våga drömma att något annat är möjligt, till skillnad från en flykt, säger Peder Stenberg.

Det vi behöver är inte Timothy Learys LSD-utopi. Vi behöver den positiva anda som Deportees ger oss. Jag behöver den.

Deportees spelning på Berns för några veckor sedan var bland det bästa jag sett. Och jag har sett så jävla många spelningar som varit grymma. Nä, men grejen är att jag är ett fan och inte en musikkritiker när det gäller Deportees. Jag kom på mig själv med att tycka att varje recension av Berns-spelningen var kass. Det kändes som om ingen av dem förstod. Recensenterna gick dit och gjorde ett rutinjobb. Deportees förtjänar mer än så. De förtjänade recensenter som gått ned sig lika djupt i Islands & Shores som jag gjort.

Spelningen var så oerhört kraftfull. Och så fyllda av energi har bandet aldrig varit i närheten av tidigare. Då spelar det ingen roll att de själva kanske tycker att några av låtarna är de absolut mörkaste de skrivit. Medicate It Right har jag haft vissa svårigheter med, den var fantastisk. Islands & Shores har jag lyssnat mig trött på, och också känt att den inte skulle göra sig så bra live, den var enorm. Det var så rätt att inleda med When Buildings Sleep, högt tempo men inte så hög volym, för att sedan sakta men säkert stegra volymen till benknäckarnivå, men samtidigt ta ned tempot med lugnare låtar. De avslutade med det finaste de har: A Heart Like Yours In A Time Like This.

Deportees befinner sig i musikalisk zenit, som Niklas skrev i sin recension i Sonic.

De spelar perfekt, vilket vissa hatar dem för. Men samtidigt finns det inga andra som kan spela likadant (likt FC Barcelona). Det finns andra band som har andra kvaliteter, lyssna på dem när den andan faller på. Men det finns platser och stunder då Islands & Shores är helt perfekt. Som på Berns. Missade du det missade du D´angelo i Stockholm år 2000. Det gjorde i och för sig jag också så den liknelsen funkar inte så bra. Men ändå. Det här har varit Deportees år oavsett vad någon annan säger.

Slavoj Zizek:

They tell you we are dreamers. The true dreamers are those who think things can go on indefinitely the way they are. We are not dreamers. We are the awakening from a dream that is turning into a nightmare.

---

Andra låtar som varit jättejättebra i år.

-Hej.

-Hej, hur är läget?

- Jo men det är bra, förutom att jag bombade ett skämt inför 200 pers för en timme sen.

- Ouch. Det är inte du. Det är dom.

- Så är det. Den oförstående massan har aldrig varit bra på det här med stulna Jim Carrey-skämt. Jag tar det som Dave Chappelle:

Robert Hurulas 22 släpps först nästa år. Jag vill av den anledningen inte skriva så mycket mer om den än. Kanske bara något kort om att ingen låt har betytt mer för mig i år och att den handlar om Luleå.

Man skulle kunna säga att jag och Robert växte upp i samma hus. När han träffade min syster och kom hem till oss de första gångerna spelade jag hardcore-låtar ur min stereo i pojkrummet medan Robert och hans kompis stod utanför och diggade. Det har hänt så mycket sedan dess. Och nu är han gift med min syster. Jag är så stolt över honom, min syster och deras dotter. Om en månad bor vi äntligen i samma stad. Låt oss aldrig komma bort från varandra.

En låt att dricka kaffe till, sånt kaffe som vid ett andra ögonkast är fruset och vid ett tredje rinner över koppens kant likt den tjockaste och svartaste ojla.

Ja, visst. Det här är årets mest allmängiltiga låt. Den som största möjliga antal musikintresserade människor kan sluta upp kring. Alla människor på hela jorden kan relatera. Att det är 2900 som tryckt på dislike-knappen här betyder att det finns 2900 människor av alltså typ 60 miljoner som aldrig upplevt hjärtesorg, förutsatt att alla som lyssnat bara lyssnat en enda gång och aldrig återkommit. Men 2900 är inte så många. Plockar man bort psykopater och andra empatilösa element som skriver hets mot folkgrupp i kommentarsfält på Internet står vi andra ganska stadigt kvar med förhållanden och erfarenheter som förmodligen definierat oss på ett bra sätt (som Adele så fint säger själv).

Det jag tydligen säger här är att du är utan empati om du inte gillar den här låten och det var väl inte tanken. Men då tänker jag mig att man i uppföljaren till Blade Runner ger en roll till Adele och ersätter Voigt Kampff-testet med att spela Someone Like You för misstänkta androider samtidigt som man iakttar pupillernas storleksförändring för att avgöra om de är människor nog. I slutet av filmen visar det sig givetvis att Adele själv är konstgjord (Nexus 7) men i den allra sista scenen ser vi att det är psykologerna som lyckades med konststycket att ge Anders Behring Breivik 2 av 100 på GAF som utfört SLY-testet på henne. Hoppet finns alltid kvar.