jon

212 är väldigt brittiskt till sitt sound, hade jag inte läst att Azealia Banks sätt att rappa vokaler hör hemma “in native Manhattan’s realest area code“, hade jag misstagit henne för just brittiskt. Nu kommer hon från Harlem, men utan Azealia Banks hade 212 låtit som den kom från en halvtom lagerlokal i Bristol. Med Azealia Banks vet vi inte var 212 kommer ifrån bara att den hör hemma på dansgolvet.

Det omöjligt att inte jämförelsen med Tyler, The Creator kommer upp, kanske mest på grund av de bådas utåtagerande attityd och att det släpper sina låtar samma år. I min värld är 212 bättre än Yonkers, båda rappar coolt. Bara att Azealia Banks gör det så otroligt coolt.

——————--

Appendix:

A$AP Rocky kommer också från Harlem och flödar över av karisma när han rappar. Clams Casino producerade Wassup ->

läs mer om A$AP Rocky här  http://www.throwmeaway.se/artikel/asap-rocky-en-ny-tid-ar-har/

“I like religious music that sounds as though you are calling out for something to come and save you”

- Liz Harris i intervjun med The Wires Nick Richardson.

Där beskriver hon sin egen musik bättre än någon vackersynonym någonsin kan göra. Hon ljudsätter den tysta känslan när du är ensam och vill bli räddad, av vad som helt, vem som helst.

Basic instinct var det farligast som fanns, en vattendelare på skolgården, de som inte hade sett den och de som hade. Men även de med censurerande föräldrar, blev påverkade. Scenerna spreds av de privilegierade genom kryptiska återberättningar med stora logiska luckor och påhittade kommentarer, vilket lämnade gigantiska hål att fylla igen med fantasin. Historien om filmen blev större än filmen.

När den här teaservideon (länk pga den inte går att bädda in) för Jacques Greenes “001″ dyker upp i år, återkommer känslan av något farligt och okänt igen, inget dansgolv känns mer onåbart vibrerade. På 001 fortsätter Jacques Greene att hacka upp R&B-låtar och filterar de igenom sitt eget diffusa känslosamma uttryck. Innan 001 har han redan med Ciara hacket “Another Girl” både satt upp en referenskedja till Basic Instinct och skapat en låt som vibrerar på ett okänt sätt.

Men det är i sekunden när Nick kommer glidande in på dansgolvet och Catherine möter hans blick samtidigt som Kelly Rowland frågar “Oh Lover, when you call my name”, allt når klimax. Där är det fullkomligt, ljudmattan, syntharna, blicken, osäkerheten, farlighet, sången. Tar man bort en del är det inte fullkomligt längre, men fortfarande starkt nog att vara en av årets bästa låtar. Kelly Rowlands motivation filtrerad genom en neonblå dimma av osäkerhet. Det är skönt att kunna famla, långt efter tonåren är över.

——————————————————--

Appendix:

Jacques Greene går att sortera in under den version av morfad R&B som växt fram, eller om det snarare är det i utkanten av vad som kan kallas dubstep som har växt in i R&B. Direktheten är nertonad, refrängen är inbäddad i klåfingriga ljud och basen är grungeigare. Ömsom tröttsamt, ömsom genialt. Något som absolut är tröttsamt är att höra/se benämningen Indie-R&B.

Några andra låtar jag skulle sortera in i samma fack i skivhyllan:

Januari. Dummymag publicerar en intervju med Julio Bashmore. Han pratar om sin musikaliska utveckling och konstaterar “I’d probably want to go deeper. Deeper into house.”

April. Det mångsysslande bolaget Futurueboogie släpper sin första tolva, Father Father med Julio Bashmore. Gospelhouse som vill vara lika mycket dansgolvshymn som den vill förändra världen, på Joe Smooth vis.

December. Julio Bashmore verkar stå för sina ord. Med en rad släpp och en mängd remixer har han fortsatt in i housen. Futurueboogie som också likt Bashmore kommer från Bristol har fortsatt släppa tolvor/nerladdningar som är värda varenda pund och kilobyte. Det är house, med en stort mått av vad många skulle kalla klassiska element. Det är inte “den nya musikstilen”, det är en vända till med musik som krossar hjärtan, lagar hjärtan samtidigt som den skakar dansgolv.

I en intervju med clashmusic berättar Bashmore hur han vill att hans typ av housemusik ska låta - ”Grooving, with a lot of emotion and quite often a hefty amount of bass.”.

Christophe -- The Force [Julio Bashmore Piano mix] är den låten. Housepianot. Basen. Känslorna utanpå.

————————————————————————————————————

mera bashmore

Father Father / Javeon McCarthy -- Love Without A Heart / Well Wishers

——————————-

Som om det vore för att skriva på Billy Braggs näsa att en knorrande bas kan vara politisk, har Futureboogies titlar som “A Summer Riot” och “Politics”. Fritt för tanke.

Kassem Mosse

At last, the none remixed version

I Used To Love In The City, Now I Kill For Love

Swedish balearica not dead, ist just morphed a bit

Detroit

tonights tunes, while hanging out with css animations.