jon

Inte funk-James Mason, utan nästan house-James Mason. Sessioninspelningar från 1984 som troligtvis inte var menad att släppas. Tolv år senare kommer en tolva ut. Sexton år senare gör Rush Hour kulturgärningen och återsläpper ännu en gång, den här gången med en tidigare outgiven version. Vi har redan hört, vi har redan älskat den, men låten är fortfarande livsviktig.

Joy O’s startskottsmix för sitt nya skivbolag Hinge Finger är smått fantastisk. Men det inte hans självsäkra presentation av sig själv som mästaren av “fyra nyanser av bas” som ger de bestående menen efter soundcloud hoppat vidare. Det är sättet han påminner oss om Peven Everetts röst, den som på Roy Davis Jrs Gabriel en kort stund är den vackraste.
Feelin You In And Out (Shelter Mix) är tredje låt i mixen och har _aldrig_ låtit bättre. Genom att Joy O använder de lätta händerna i inledande spåren får Peven Evrett den perfekta omgivningen. Ekvationen Peven har alltid gått ut på att placera honom så nära industrilokalen som möjligt, utan att det silkeslena blir ett ytskikt.

Än hur tungt samarbetena med Boddika låter, än hur snyggt Joy O använder samplingen från en holländsk Drum & Bass dokumentär, än hur bortblåst jag fortfarande blir av Sicko Cell, så är det att han lyckas hitta en till decimal i Peven-ekvationen som skapar mest förväntningarna på kommande Hinge Finger släpp.

JOY ORBISON X TTT X HINGE FINGER by The Trilogy Tapes

2011. Mörkret. Hoppet.
2012. Nu gör vi om och gör rätt.
World Unknown

——
Appendix:
Golf Channel fortsätter vara en kraft. Släppen har om möjligt blivit ännu mera väsensskilda. Drone-dub, Disco, New wave, etc. Det spretar ordentligt genremässigt, men hålls ihop av en kontrastrik estetik och något som inte kan vara annat än en blind kärlek till musiken. Dj Natures tolvor fortsätter kräva att någon berättar historien om honom för massorna, 2012 är det tjugo år sedan Ruff Disco Volume One släpptes. Dags för ett brett erkännande.

Likt ett sista bevis för att passa in Simon Reynolds analys av en splittrad samtid som ständigt tittar bakåt, var det några takter från en bortg(l)ömd synthpop låt från Australien som i händerna på Justin Van Der Volgen höjdpunkten blev höjdpunkten i Golf Channels katalog 2011.

Inför den här listuppräkningen var min motivering till Nicolas Jaars medverkan “varit egensinnig, varit bra”. Det är också allt jag hinner tänka i en jobbstress som får mig att drömma om julstress. En dag ska jag förklara varför det var hans och Dave Harringtons new-wave-dark-disco projekt som betydde mest 2011. Stay tuned…

——-

Appendix:

Space Is Only Noise If You Can See

Det skulle vara lätt att personen Alkberg tog över. Hela rockhistorien på handens fem fingrar. Egen väg. Eget ord. Till och med eget socialt media. Men den godaste karamellen i påsen är inte den med mest socker. Nu är Alkberg som tur ingen sockerbagare, utan textsnickare på högnivå. Texterna säger alltid mer om världen och om mig, än om Alkberg själv. Det är med texten han knyter ens näve, men det är med nerven han höjer den.

Alkbergisk nerv, komplett med nakna danskar och allt:

———————-

Appendix:

Några artister som likt Alkberg redan har ett par skivor på CV:et, har under året släppt låtar med stort L.

J Mascis -- Is It Done

Thruston Moore -- Benediction

Kajsa Grytt -- Allt faller

212 är väldigt brittiskt till sitt sound, hade jag inte läst att Azealia Banks sätt att rappa vokaler hör hemma “in native Manhattan’s realest area code“, hade jag misstagit henne för just brittiskt. Nu kommer hon från Harlem, men utan Azealia Banks hade 212 låtit som den kom från en halvtom lagerlokal i Bristol. Med Azealia Banks vet vi inte var 212 kommer ifrån bara att den hör hemma på dansgolvet.

Det omöjligt att inte jämförelsen med Tyler, The Creator kommer upp, kanske mest på grund av de bådas utåtagerande attityd och att det släpper sina låtar samma år. I min värld är 212 bättre än Yonkers, båda rappar coolt. Bara att Azealia Banks gör det så otroligt coolt.

——————--

Appendix:

A$AP Rocky kommer också från Harlem och flödar över av karisma när han rappar. Clams Casino producerade Wassup ->

läs mer om A$AP Rocky här  http://www.throwmeaway.se/artikel/asap-rocky-en-ny-tid-ar-har/

“I like religious music that sounds as though you are calling out for something to come and save you”

- Liz Harris i intervjun med The Wires Nick Richardson.

Där beskriver hon sin egen musik bättre än någon vackersynonym någonsin kan göra. Hon ljudsätter den tysta känslan när du är ensam och vill bli räddad, av vad som helt, vem som helst.

Basic instinct var det farligast som fanns, en vattendelare på skolgården, de som inte hade sett den och de som hade. Men även de med censurerande föräldrar, blev påverkade. Scenerna spreds av de privilegierade genom kryptiska återberättningar med stora logiska luckor och påhittade kommentarer, vilket lämnade gigantiska hål att fylla igen med fantasin. Historien om filmen blev större än filmen.

När den här teaservideon (länk pga den inte går att bädda in) för Jacques Greenes “001″ dyker upp i år, återkommer känslan av något farligt och okänt igen, inget dansgolv känns mer onåbart vibrerade. På 001 fortsätter Jacques Greene att hacka upp R&B-låtar och filterar de igenom sitt eget diffusa känslosamma uttryck. Innan 001 har han redan med Ciara hacket “Another Girl” både satt upp en referenskedja till Basic Instinct och skapat en låt som vibrerar på ett okänt sätt.

Men det är i sekunden när Nick kommer glidande in på dansgolvet och Catherine möter hans blick samtidigt som Kelly Rowland frågar “Oh Lover, when you call my name”, allt når klimax. Där är det fullkomligt, ljudmattan, syntharna, blicken, osäkerheten, farlighet, sången. Tar man bort en del är det inte fullkomligt längre, men fortfarande starkt nog att vara en av årets bästa låtar. Kelly Rowlands motivation filtrerad genom en neonblå dimma av osäkerhet. Det är skönt att kunna famla, långt efter tonåren är över.

——————————————————--

Appendix:

Jacques Greene går att sortera in under den version av morfad R&B som växt fram, eller om det snarare är det i utkanten av vad som kan kallas dubstep som har växt in i R&B. Direktheten är nertonad, refrängen är inbäddad i klåfingriga ljud och basen är grungeigare. Ömsom tröttsamt, ömsom genialt. Något som absolut är tröttsamt är att höra/se benämningen Indie-R&B.

Några andra låtar jag skulle sortera in i samma fack i skivhyllan: