jon

Basic instinct var det farligast som fanns, en vattendelare på skolgården, de som inte hade sett den och de som hade. Men även de med censurerande föräldrar, blev påverkade. Scenerna spreds av de privilegierade genom kryptiska återberättningar med stora logiska luckor och påhittade kommentarer, vilket lämnade gigantiska hål att fylla igen med fantasin. Historien om filmen blev större än filmen.

När den här teaservideon (länk pga den inte går att bädda in) för Jacques Greenes “001″ dyker upp i år, återkommer känslan av något farligt och okänt igen, inget dansgolv känns mer onåbart vibrerade. På 001 fortsätter Jacques Greene att hacka upp R&B-låtar och filterar de igenom sitt eget diffusa känslosamma uttryck. Innan 001 har han redan med Ciara hacket “Another Girl” både satt upp en referenskedja till Basic Instinct och skapat en låt som vibrerar på ett okänt sätt.

Men det är i sekunden när Nick kommer glidande in på dansgolvet och Catherine möter hans blick samtidigt som Kelly Rowland frågar “Oh Lover, when you call my name”, allt når klimax. Där är det fullkomligt, ljudmattan, syntharna, blicken, osäkerheten, farlighet, sången. Tar man bort en del är det inte fullkomligt längre, men fortfarande starkt nog att vara en av årets bästa låtar. Kelly Rowlands motivation filtrerad genom en neonblå dimma av osäkerhet. Det är skönt att kunna famla, långt efter tonåren är över.

——————————————————--

Appendix:

Jacques Greene går att sortera in under den version av morfad R&B som växt fram, eller om det snarare är det i utkanten av vad som kan kallas dubstep som har växt in i R&B. Direktheten är nertonad, refrängen är inbäddad i klåfingriga ljud och basen är grungeigare. Ömsom tröttsamt, ömsom genialt. Något som absolut är tröttsamt är att höra/se benämningen Indie-R&B.

Några andra låtar jag skulle sortera in i samma fack i skivhyllan:

tonights tunes, while hanging out with css animations.

Valley Of Paradise – Psychemagik by Psychemagik

photo credit: Maze Walker

Det ligger ett löjets skimmer ligger över alla nya beteckningar för att kategorisera musik. Kombinationen av ord kan kännas som om de kommer från ett eftermiddagsfika i en mellanstadieklass. Senaste tillskottet är Night Bus, den beskriver situationen som skapar atmosfären i musiken istället för hur musiken låter.
Det är nattbussen hem från den basstygnda klubben som avses. Ensam med hörlurar, utanför mörker, innan sängen men med rythmen kvar.

Första delen av de här bloggposten -> Be real it doesnt matter reder ut många trådar. Både vad Night bus är, hur det uppstått och varför det existerar.

Upphovsmännen är ett gäng artister/bloggare som bestämde sig för att sätta ett sound som de tyckte hamnat i fel fack i ett nytt sammanhang. Utgångspunkt var låten Night Bus med Burial.

Added to which we were more interested in the darker music of recent years than the obliquely “dreamy” Chillwave material that had crossed over as fad culture. Launching from Burial, who titled a transitional ambient track from his still-astonishing 2007 debut “Night Bus” (and discussed the context at length), we found that artists disparate as Robin Gibb, Public Image Ltd. and G-Side were suddenly relatable.

De här mixarna är ger en bra bild av som hamnar inom begreppet : #nightbus , /N\B/dreamed: Final Affect Prelude

En skillnad mellan när jag sitter och rekontextualiserar vad jag tycker är ett unikt sound hemma på kammaren och de som skapat Night Bus är att jag bara sorterar om sammanhang medan de även skapar ny musik. Ska man tro bloggposten så har CFCF varit med från början. Deras mix Do You Like Night Bus innehåller deras egna remixar som är gjorda för att “vara” Night Bus. Där skapas ett mervärde utanför sfären som hittade på konceptet. För CFCF är Night Bus är något de vill bli associerade med. Även kärringen-mot-strömmen-bandet Salem verkar vilja relatera till soundet, eller i alla fall deras manager.

… the band’s (Salem) manager has taken to invoking an imaginary genre I helped frame over the summer, Night Bus.

Oftast har musiker slitit för att inte placeras i fack, här verkar det vara tvärtom, de är med och definierar facket de stoppas in i. I senaste avsnittet av Obiter Dictum så får vi höra att Toro y Moi ser sin musik som Chillwave. På nittiotalet hade vi istället fått höra något raljerande om musikjournalister. Avståndet mellan rörelsen och musikern är borta och musikerna och lyssnarna är rörelsen i bästa punkstil.

Night bus hade enbart varit namnet på några blandband utan internet.

and the start..