henrik

Jag började skriva en lång text om Omar S och Colonel Abrams Detroit-rötter, om hur den senare gått varvet runt geografiskt (och för den delen kanske även tematiskt). Texten skulle handla om frihet, kärlek och det där förlovade landet (som Jon nämnde redan i sin text om Julio Bashmore), den skulle handla om Prince-projektet 94 East, om Abrams protohouseklassiker Music is the answer, om axelvaddar och helikopterfrisyrer, om kampen mot apartheid och trångsynta gaymotståndare, om att ens hjältar oftast endast är parenteser i det där vi kallar musikhistorien, om att discon aldrig kommer att dö. Men det enda jag egentligen vill ha sagt här är ju att det varit en alldeles utomordentligt fin årgång för vokal house.

Delad placering: Rick ‘Poppa’ Howard – Do What You Have To Do / Teengirl Fantasy – Cheaters (John Talabot’s Vocal Refix) / Kornél Kovács – Down Since ’92

Jag vet inte hur pass anakronistiskt det kan anses att välja en låt från 1989 till en årsbästalista år 2011, men det intresserar mig också föga. Både Caribou och Hunee är visserligen i hög grad trogna originalet och det klassiska sound det representerar, men tillför också var för sig nya element i sina omarbetningar här, ger låten nytt liv om man så vill (som att det nu skulle behövas). Hunee pusslar om i den ursprungliga strukturen och jobbar med ett drivande piano medan Caribou snarare sträcker ut allt på längden, ett episkt (ja faktiskt!) bygge med ett mer acidbetingat tilltal. På houseforum har det bråkats i månader om vem som gjorde det bäst – är det fegt att kalla det dött lopp?