henrik

Musikåret 2012 börjar med flaggan i topp. Mitt personliga axplock nedan – även som playlist här! Public service när den fungerar som bäst kan man väl nästan säga.

Frank Ocean – Voodoo / Madteo – Bugler Gold / Secret Circuit – Nebula Sphynx / Legowelt – Encounter At Farpoint / Xosar – Ghosthaus /Helium Robots – Jarza (Theo Parrish Translation 2) / Sun Araw, M. Geddes Gengras & The Congos – Happy Song / Damien Jurado – Museum Of Flights / Lightships – Two Lines / Nicolas Jaar feat. Scout Larue & Will Epstein – With Just One Glance / Julia Holter – In The Same Room / The Pied Piper Of R&B – Share My Love / Big K.R.I.T. – Boobie Miles /A$AP Rocky – Celebration / Lil Jabba – Maven / Omar S & Ob Ignitt – Wayne County Hill Cop’s (Omar S Mix) / John Talabot feat. Pional – So Will Be Now / Jacques Green & Koreless – Arrow / Todd Terje – Swing Star, Pt.1 / Bjørn Torske – Langt Fra Afrika (Todd Terje Remix).

Mörkret lägger sig som ett svart täcke över världen och bara fan vet vilket elände som lurar runt hörnet. Det är oroliga tider; jag tänker förstås på den ekonomiska depressionen, på tsunamin i Japan, massmordet på Utøya, upploppen i London, svenska statsministrar och före detta diton som äter söta små barn till frukost, de allmänna högervindar som fläktar runt om i västvärlden och som skapar allt större klyftor mellan olika samhällsklasser. Jag kan fortsätta ett bra tag, men vi stannar där och konstaterar istället att allt det här som vanligt filtrerats genom kulturen, kanske till och med populärkulturen i synnerhet, och sällan har väl uttrycken varit mer nattsvarta än i år.

Andy Stotts två (!) egensinniga album, Passed me by och We stay together, är båda fantastiska exempel. Det är dub techno nedbruten i sina minsta beståndsdelar, sedan nedpitchad till ett tempo som knappast hittas på ett dansgolv nära dig. Ibland är allt som återstår ett ambient ljudlandskap. Bitvis frammanar Stott ett fantastiskt malande sväng, bitvis är det bara som att alla ljusen blåsts ut.

In Stott’s hands, house is no longer a celebratory form, nor even an elegiac one; it’s simply the sound of a world fucked beyond repair. / Tim Purdom

Det låter som ingenting annat – eller möjligen som en tonsättning av dina allra värsta mardrömmar, som att stirra rakt in i mörkret utan att veta vem eller vad det är som stirrar tillbaka. Jag hade lika gärna kunnat välja något annat spår; fantastiska Intermittent, stenhårda Posers eller kanske något av titelspåren, men som en annan Discogs-användare formulerade det:  That track Cherry Eye is so evil it would make Jesus cry. För sitt inre ser man riktigt Cormac McCartys far och son utmattade röra sig längs den där gudsfördömda vägen; intill döden trötta, frusna, hungriga och utan hopp men fortfarande med något som faktiskt binder dem samman och som får dem att fortsätta.

Komplettera med nedanstående appendix, skivbolaget Blackest Ever Blacks bitvis gravt obehagliga blogg och du kommer inte sova gott på länge. Å andra sidan har du då också tillskansat dig något av det bästa 2011 gav oss – det är värt det, jag lovar.

Appendix: Tropic Of Cancer – A Color / Shackleton – Deadman (King Midas Sound Death Dub) / King Midas Sound – Earth a Kill Ya (Mala Remix) / Pinch & Shackleton – Rooms Within a Room / Actress – Harrier ATTK / Demdike Stare – Violetta

Jag började skriva en lång text om Omar S och Colonel Abrams Detroit-rötter, om hur den senare gått varvet runt geografiskt (och för den delen kanske även tematiskt). Texten skulle handla om frihet, kärlek och det där förlovade landet (som Jon nämnde redan i sin text om Julio Bashmore), den skulle handla om Prince-projektet 94 East, om Abrams protohouseklassiker Music is the answer, om axelvaddar och helikopterfrisyrer, om kampen mot apartheid och trångsynta gaymotståndare, om att ens hjältar oftast endast är parenteser i det där vi kallar musikhistorien, om att discon aldrig kommer att dö. Men det enda jag egentligen vill ha sagt här är ju att det varit en alldeles utomordentligt fin årgång för vokal house.

Delad placering: Rick ‘Poppa’ Howard – Do What You Have To Do / Teengirl Fantasy – Cheaters (John Talabot’s Vocal Refix) / Kornél Kovács – Down Since ’92

Har man läst mer än en text om Kuedo, eller Jamie Teasdale som han egentligen heter, blir det nästan klyschigt att jag tar upp synthljuden från Vangelis tidiga 80-tals-soundtracks och hi-hat-frenesin ur Chicagos marginaliserade footworkscen i en text som denna. Men samtidigt går det inte att frångå att det är just dessa disparata uttryck som bäst ringar in det vi hör här, trots att det ryms en mängd andra influenser däremellan; från den knorrigaste boogie till de allra kyligaste Scarface-syntharna. Faktum är dock att just inflygningscenen i Ridley Scott’s Blade Runner, åtminstone för min del, ligger väldigt nära till hands när jag lyssnar på Ant City. Kanske är det till och med därför jag tycker det är så fruktansvärt bra? Men det är också viktigt att påpeka att debutalbumet Severant som helhet står på helt egna ben – mycket av behållningen är visserligen de filmiska kvaliteterna, men historien den berättar är också helt och hållet Kuedos egen.

Delad placering: Zomby – Natalia’s Song

Ibland är de minsta medlen samtidigt de allra största. En vanlig kritik riktad mot deep house av den oinsatte är att allt låter likadant, att ett välmixat DJ-set kan upplevas som en enda lång låt. Men det handlar om att hitta just de där tolvorna som är lite mer än bara bruksmaterial för taktmixare; de som känns lite mer, som säger lite mer, som gestaltar känslor och historier samtidigt som de fyller dansgolv. Favoriterna från året som gått är många, men jag tror inte att någon har räddat mig så många gånger som Terrell. När jag postade den på Twitter tidigare i år, kommenterade Kristofer Andersson genast att han ville bo i videon. Well, ta en kölapp. Faktum är väl att videon spelar en inte så liten roll här, åtminstone vad gäller humörhöjandet (YouTube:a Detroit New Dance Show för originalmaterialet samt en hel del mördande bra musik). Men Medlar har också gjort en fantastisk låt här som startar någonstans längst nere i housekällaren, retas med oss på vägen för att slutligen stiga mot den allra högsta av soulhimlar.

Delad placering: Infected Soul – Ritual Instinct / Trevor Deep Jr. – Keep It Raw / Legowelt – Sark Island Acid / Levon Vincent - Impression of a Rainstorm

I sin ursprungliga form, som avskalad blues på Gil’s sista album I’m New Here, lät I’ll Take Care Of You lite som en kontaktannons efter någon att spendera en trygg ålderdom med, där den gemensamma försäkringen bestod i att ingen skulle riskera att bli sårad eller besviken. Igen. För de har ju båda varit där så många gånger. Men när Gil’s sparsmakade kärlekstext och uråldriga röst i våras mötte Jamie’s housepiano och sången placerades i ny (klubb)kontext hände något. Plötsligt lät det som att Gil sjöng om en kärlek som översteg allt annat – ju fler lager Jamie byggde på desto större blev känslorna. I slutänden stod vi bara där med ett lycksaligt flin kvar. Vila i frid Gil, värdigare avslutning än så här kunde du inte få.

Delad placering: Larry Heard Appreciation Society – Learning To Live

Jag vet inte hur pass anakronistiskt det kan anses att välja en låt från 1989 till en årsbästalista år 2011, men det intresserar mig också föga. Både Caribou och Hunee är visserligen i hög grad trogna originalet och det klassiska sound det representerar, men tillför också var för sig nya element i sina omarbetningar här, ger låten nytt liv om man så vill (som att det nu skulle behövas). Hunee pusslar om i den ursprungliga strukturen och jobbar med ett drivande piano medan Caribou snarare sträcker ut allt på längden, ett episkt (ja faktiskt!) bygge med ett mer acidbetingat tilltal. På houseforum har det bråkats i månader om vem som gjorde det bäst – är det fegt att kalla det dött lopp?

Det här är den enda popmusik jag lyssnat på och överhuvudtaget behövt i år, bortsett från ett par lokalpatriotiska inslag då. Egentligen hade jag lika gärna kunna välja First Watch eftersom det är de inledande fältinspelningarna som på något sätt sätter tonen för hela Diamond Mine, denna lilla pärla till LP från Jon Hopkins och Kenny Anderson. Men det är ändå Bats in the Attic som får mig att smälta totalt. Bara den där lilla detaljen att trummorna kommer in precis när Kenny sjunger raden A sweet drum roll for those embittered big ideas får mig att älska den så mycket mer.

Delad placering:

Julianna Barwick – Vow

How To Dress Well – Suicide Dream 1 (Orchestral Version)

Det har varit ett fattigt år för den där svårinringade genren vi gillar att kalla Balearic. Den lever och frodas visserligen på Apiento’s Test Pressing, genom Eighty Six och deras Universal Language Radio, via det allt mer framträdande Non Collective, i Claremont 56 Originals-serie och säkert på en hel massa andra ställen jag inte har någon koll på, men antalet nya släpp som faktiskt fastnat på min radar är försvinnande litet. Kanske bara för att uppmärksamheten riktats åt helt andra håll?

Men faktum är ju att hela den här discovågen vi avnjutit de senaste åren börjar ha slagit lite för många knutar på sig själv nu – för varje nytt Aeroplane-mixtape, varje menlös edit och varje ny DJ/producent med tillspexat kändisnamn (hej Com Truise) sätts ytterligare en spik i kistan. Lyckligtvis finns det också de som fortfarande minns vad disco egentligen handlar om och som gör bra, vitala grejer.

Claremont 56 håller åtminstone bitvis formen (inte minst visuellt) – här med för mig okända Torn Sail. Originalmixen låter som ett ännu sömnigare Fleet Foxes, men Tiago vrider på psychreglagen, baklängesgitarrerna och lyckas åstadkomma något ganska eget och fint här. Birds satt förstås snäppet bättre i kontexten värme/midnattssol men låter faktiskt fortfarande ganska bra i ett grådassigt decemberslask.

Delad placering: White Elephant – Sir John (Mark E Remix) / John Stammers - Idle I’m (Colorama Coloured In Remix) / Michael Kiwanuka – Tell Me A Tale