tuneset

Musikåret 2012 börjar med flaggan i topp. Mitt personliga axplock nedan – även som playlist här! Public service när den fungerar som bäst kan man väl nästan säga.

Frank Ocean – Voodoo / Madteo – Bugler Gold / Secret Circuit – Nebula Sphynx / Legowelt – Encounter At Farpoint / Xosar – Ghosthaus /Helium Robots – Jarza (Theo Parrish Translation 2) / Sun Araw, M. Geddes Gengras & The Congos – Happy Song / Damien Jurado – Museum Of Flights / Lightships – Two Lines / Nicolas Jaar feat. Scout Larue & Will Epstein – With Just One Glance / Julia Holter – In The Same Room / The Pied Piper Of R&B – Share My Love / Big K.R.I.T. – Boobie Miles /A$AP Rocky – Celebration / Lil Jabba – Maven / Omar S & Ob Ignitt – Wayne County Hill Cop’s (Omar S Mix) / John Talabot feat. Pional – So Will Be Now / Jacques Green & Koreless – Arrow / Todd Terje – Swing Star, Pt.1 / Bjørn Torske – Langt Fra Afrika (Todd Terje Remix).

Inte funk-James Mason, utan nästan house-James Mason. Sessioninspelningar från 1984 som troligtvis inte var menad att släppas. Tolv år senare kommer en tolva ut. Sexton år senare gör Rush Hour kulturgärningen och återsläpper ännu en gång, den här gången med en tidigare outgiven version. Vi har redan hört, vi har redan älskat den, men låten är fortfarande livsviktig.

Kompaktveteranen Superpichter har tillsammans med Rebolledo gjort en femton minuter lång räddningsaktion. Ett försök att rädda själar, speciellt välkommet i ett Malmö som gör sitt bästa för att framställa London som en solskensstad. När sex minuter har gått och man är likt en italiensk sjökapten redo att förtvivlat ge upp hoppet, kommer räddningen, det förbjudna. Barnkören. Varende hårdnackad modernist som har fördömt alla former av barnkören genom historien har fel, de kan vara räddningen. Sparsmakat använt, utan religiösa över- eller undertoner kan de små liven spricka igenom den grå dimman och förmedla känslan av gemenskap.

Det är inte 18.000 tecken men… åtminstone ämnets 112:e blogginlägg.

Det bästa jag kan säga om Bengt Ohlssons vänsteranklagande svada i DN är att den gett upphov till väldigt många diskussioner i de sammanhang jag rör mig i och att jag fått återvända till min uppsats om Palestinakonflikten. Folk kommenterar visserligen bra på facebook, twitter och skriver långt om argumentationsteknik på Newsmill. Det sämsta är att den också inger sken av att komma från rebellens position samtidigt som den står på högerns sida. För det är en text som på ytan är välformulerad och rapp, men som vid en närmare anblick faller på eget grepp.

Hur mycket kan man glida på en normativ skala innan ens beteende totalt går på tvärs med de ideal man en gång i tiden spikat upp och hållit för sanna? En ny Iphone, en ny skjorta, ett nytt kök, en avdragsgill lägenhet, nya aktier i Lundin Oil? Det ställs högre krav på vänstern att leva moraliskt, som min kompis Martin sa. Det är inte för att högern är utan moral. Men deras ekonomiskt kortsiktiga quick fix-lösningar till kulturpolitiska åtgärder ger jag inte mycket för. Man ska så gott det är möjligt leva som man lär. Först och främst kanske man måste ställa sig frågan om det personliga är politiskt och om svaret blir ja, fundera på om det på riktigt ens är möjligt att leva moraliskt riktigt i det samhälle vi har? Men kulturarbetare handlar second hand, hatälskar USA och har sällan råd med vare sig sommarstuga eller en bil som tar dem dit. Vissa av dem har viss makt. De flesta har det inte. Framför allt inte eftersom vänsterns så kära kultur är bland det sista som vi har kvar att krama.

Jag tänkte att kanske hade Ohlsson en poäng när han skrev att Den Radikala Kulturchefen dels står på barrikaderna, dels vill undkomma skatt som vilken internationell svensk idrottsstjärna som helst. Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg, svarade med att hennes lägenhetsköp, som Bengt Ohlsson kritiserade, finns att granska i offentliga handlingar. Antingen är hon bra våghalsig eller talar sanning och jag har svårt att tro att hon skulle ljuga rätt upp och ned. Det vore lika genomtänkt som att mobba någon i ett meddelande på Facebook. Beviset är skrivet i digital sten.

Det som återstår att diskutera är i mina ögon inget annat än känslotyckande riktat mot en halmdocka. Han tillskriver motståndaren åsikter som inte är annat än förenklingar och som därför blir väldigt svåra att försvara sig mot. Skrev inte Ordfront något om det här för länge sedan, angående Popvänster-debatten som tankesmedjan Timbro anstiftade? I Ordfront kom man fram till en lösning som också jag kan skriva under på, att det är ok att vara vänster och rik så länge man faktiskt betalar skatt.

Åsa Linderborgs penna är som vanligt vassare än de flestas, speciellt när hon nämner tillfället som Bengt Ohlsson valt för att byta sida. Han sjunger högerns lov i det moderata Carema- och friskolesverige där en statsminister plockar billiga poäng genom att droppa Da Buzz som favoritband.

Klivet över till ”den andra sidan” är Ohlsson modig nog att ta när högervindarna blåser i orkanstyrka, när namnen på uppropen mer eller mindre passerat zenit. Nu finns det viktigare namn att smörja.

Jag skulle ha respekt för Bengt Ohlssons uppgörelse om den bottnade i ett sorgearbete över en rörelse som gjort honom ärligt besviken. Alla människor måste tänka igenom sina ställningstaganden för att inte stelna, men Ohlsson vaskar inte fram några linjer i sin tidigare eller nuvarande samhällssyn. Kanske för att han inte har någon. Och det behövs inte heller. Antiintellektualismen regerar; tiden när det krävdes argument är förbi. Det räcker med en fatabur av hån och bitterhet mot de systemkritiker som man en gång var pinsam nog att (låtsas) tillhöra.

Sedan kan jag tycka att hon kanske kunde ha lämnat det där med Göran Hägglund och ABB utanför just den här debatten eftersom det då blir exakt det som hennes belackare fokuserar på. Det är likt den elev som blivit anklagad för att kasta snöbollar varje dag men svarar: ”Nej, jag kastar inte snöbollar på lördag och söndag” och så har debatten halkat in på fel spår. Det viktiga är ju att du, Bengt Ohlsson, kastar isiga snöbollar med grus i.

Åsa skriver också snyggt att hon förväntar sig att Malin Ullgren ges samma möjlighet att bre ut sig, vilket förmodligen inte kommer att hända, men vi väntar så klart med spänning. Go Malin. Har inte det också med makt att göra? När man frilansar måste varje ord vägas på en silvervåg och förhoppningsvis träffar man ibland tillräckligt nära för att någon ska vilja köpa. Här ges man skenet av att om man väl skaffat sig en inpruttad plats på valfri tidning så behöver man inte längre anstränga sig utan får med ringa (?) redaktionell input hävda med känsloargument mot halmdockor (detta är något som så klart även stämmer in på vänsterdebattörer). Bengt Ohlsson är en firad och prisad författare. I mitt tycke är hans attack, konstigt nog och trots sin skimrande fasad, av nybörjarkaraktär.

Jag håller med Ohlsson om att tillhörighet är underordnad eget sökande efter kunskap. Men det är nästan pinsamt att reducera sin nyfikenhet på Sexdagarskriget till några korthuggna rader i Nationalencyklopedin. Man ska skaffa sig egna åsikter baserade på fakta och så gott man kan analysera och omvärdera dessa istället för att blint lyssna på en auktoritet. Det är bra. Läs på och var nyanserad. Men problemet uppstår när han då använder sig av halmdocke-argument för att skjuta motståndaren i sank. Texten är fylld av vanföreställningar om hur vänstermänniskor är. Vi hatar USA utan pardon, är konsumerande dubbelmoraliska idioter och vet inget om Palestinakonflikten. Så ser det givetvis inte ut. Och jag får inte ihop det. Å ena sidan vill han att man ska hålla sig till fakta och kunskap och inte lita för mycket på vad Lars Norén säger. Å andra sidan faller han själv in i samma tyckande och känslomässiga bitterhet som den som skulle kunna tänkas köpa sina åsikter via en kommunistisk prenumerationstjänst utan att gå på djupet med sin frågeställning. Exakt den blinda zombiestil han vänder sig mot. Är det inte underligt så säg.

Det är bra att våga stå upp för sina ideal och säga ifrån. Men vad för alternativ lyfter han fram? Vilken kulturpolitik ska vi ha? Det här med slussen är bara en oplogad cykelväg i jämförelse med den autostrada till onyanserad kritik han vräker ur sig. Kulturen är vänsterns sista starka fäste och jag tror att kritiken träffar ganska illa på många hårt arbetande kulturarbetare. Illa i bemärkelsen att de verkar under nog svåra förhållanden. Vi är många som undrar varför Bengt Ohlsson inte visar upp hur högerns kulturpolitik erbjuder alternativ som skänker medmänsklighet och empati istället för att ägna tre sidor åt att hugga vitt och brett mot Malin Ullgren, en frilansande kulturarbetare som bland annat skrivit: ”Hur skapade vi en samtid i vilken det är respektfullt att lämna människor därhän och inte ’störa’ med kultur- och bildningsambitioner?” Johan Wirfält spinner vidare om konsekvensen av Ohlssons resonemang :

Drömmer Bengt Ohlsson alltså om ett framtida Sverige utan aktiv kulturpolitik? Ett land där staten slutat sponsra vissa kulturutövare som annars skulle ha svårt att göra vad de gör, trots att historien lärt oss att kultur kan ha ett värde även om den i alla lägen inte är kommersiellt gångbar?

Jag tror inte det. Om inte annat tyder hans egen historia på motsatsen. Innan Bengt Ohlsson blev en bästsäljande författare tog han 2001 emot Stockholms stads hederspris – 100 000 skattefinansierade kronor utdelade av kommunstyrelsen. 2008 fick han Eyvind Johnson-priset, 60 000 skattekronor från Boden.

Skulle han idag ha tackat nej till de pengarna? Eller är det tvärtom så att Bengt Ohlsson fortfarande tycker att det är bra att staten stödjer viss kultur?

Jag lutar åt det senare. Tyvärr är det här bara antaganden. Bengt Ohlsson har lyckats med konststycket att skriva 18 000 tecken om kultursveriges ideologisering – utan att få med ett ord om svensk kulturpolitik.

Om du Bengt Ohlsson vill ha mitt namn på din lista, om du i framtiden postar en till mig, så får du faktiskt göra dig besväret att göra grundlig research inför dina långa essäer istället för anekdoter från Stockholms innerstad. Sådan omotiverad opportunism kommer aldrig att bita på mig.

Joy O’s startskottsmix för sitt nya skivbolag Hinge Finger är smått fantastisk. Men det inte hans självsäkra presentation av sig själv som mästaren av “fyra nyanser av bas” som ger de bestående menen efter soundcloud hoppat vidare. Det är sättet han påminner oss om Peven Everetts röst, den som på Roy Davis Jrs Gabriel en kort stund är den vackraste.
Feelin You In And Out (Shelter Mix) är tredje låt i mixen och har _aldrig_ låtit bättre. Genom att Joy O använder de lätta händerna i inledande spåren får Peven Evrett den perfekta omgivningen. Ekvationen Peven har alltid gått ut på att placera honom så nära industrilokalen som möjligt, utan att det silkeslena blir ett ytskikt.

Än hur tungt samarbetena med Boddika låter, än hur snyggt Joy O använder samplingen från en holländsk Drum & Bass dokumentär, än hur bortblåst jag fortfarande blir av Sicko Cell, så är det att han lyckas hitta en till decimal i Peven-ekvationen som skapar mest förväntningarna på kommande Hinge Finger släpp.

JOY ORBISON X TTT X HINGE FINGER by The Trilogy Tapes

På lördag spelar Todd Terje på Babel i Mamö. Andra som kändes viktiga i mitten av 00-talets lägger ner, inte Terje. Han lägger in en växel till, med Ragysh tolvan från i fjol och nu nya EPn It’s the Arps är han minst lika bra nu som då.

Ses på Oh, Baby — I Like it Raw.

TODD TERJE -- Swing Star (pt 1) by smalltownsupersound

photo credit: Daniel Y. Go

Ingen lista är komplett, men de tjugofyra låtar som blev vår gemensamma lista blir det närmaste vi kommer i år. Varje länk är värd sitt klick och sin skärmtid.

Listan i lyssningsbart men vingklippt format :
2011 – http://www.tuneset.com/blogs [spotify version]
2011 – http://www.tuneset.com/blogs

2011 låtarna

1. Deportees – Islands & Shores
2. Andy Stott – Cherry Eye
3. Jam Factory – Threads
4. Robert Hurula – 22 grovmix fixad2
5. Omar S presents Colonel Abrams – Who Wrote The Rules Of Love (R&B Long Mix)
6. Darkside – A1
7. Dirty Beaches – Lord Knows Best
8. Kuedo – Ant City
9. Free School – Ranting And Raving (The Time And Space Machine Third Mix)
10. Adele – Someone like you
11. Medlar – Terrell
12. Mattias Alkberg – Frigjord, Pånyttföd
13. Panda Bear – Slow Motion
14. Gil Scott-Heron & Jamie XX – I’ll Take Care Of You
15. Azealia Banks – 212
16. Frank Ocean – Novacane
17. Virgo Four – It’s a Crime (Caribou/Hunee Remixes)
18. Grouper – Alien Observer
19. Cass McCombs – County Line
20. King Creosote & Jon Hopkins – Bats in the Attic
21. Jacques Greene – Motivation
22. Tom Trago – Use me again
23. Torn Sail – Birds (Tiago Remix)
24. Christophe – The Force [Julio Bashmore Piano mix]

Personliga varianter

Henrik 2011 [Long tuneset.com version]
Henrik 2011 [Spotify version]

Jonas 2011 [Spotify]

Jon 2011 Top 30